Soppteater på genus, som en riktig köttstuvning. Män i klänning. Kvinnor med påklistrat skägg. Dragshow, och en samtidig desintegration av könet som social konstruktion. Så smakar Norrbottensteaterns version av musikalen La Cage aux Folles som hade urpremiär redan 1983 i USA. Sedan dess har den satts upp ett flertal gånger även i Sverige, och till sist nådde den alltså det allra nordligaste. Det dröjde också ganska länge innan V-jeansen kom till Jokkmokk. Och så sent som i år fick Pajala sin första prideparad. För detta är mången norrbottning mäkta stolt. Det råder alltså en slags HBTQ-boom i landets översta del.
I skuggan av det kanske en också kan förstå den aktuella tolkningen. I den nyligen avlidne Robin Williams filmversion (The birdcage – lånta fjädrar 1996) skulle jag vilja påstå att tematiken ligger närmare allmänmänsklig relation och moral, medan den här versionen mer har könets upplösning i fokus.
Till det yttre handlar det hursomhelst om den hemvändande sonen som hela sin uppväxt blivit kärleksfullt uppfostrad av sin pappa och hans transvestit till älskare. Sonen vill nu gifta sig och har bjudit in den blivande brudens föräldrar. Problemet är bara att tilltänkte brudens far är ultrakonservativ ledare för partiet Tradition, familj, moral. All bögdekoration måste bort. Och musikalen kretsar alltså kring detta, att de homosexuella föräldrarna förväntas dölja vilka de egentligen är. Som musikalen är skriven blir det lika mycket en förvecklingskomedi, den allvarliga undertonen till trots.
Norrbottensteatern breder på med allt i ambitiös inramning – och spel med stort hjärta och frenesi – stundtals med så högt tempo att replikerna ångar förbi hörselgångarna. Atmosfären är glammig från start, med äkta dragshowkänsla. Sången och musiken sitter som en smäck. Här i regi av teaterchefen Karin Enberg som tydligt visar var hon vill anslå tonen i fabeln.
Mest road är jag av Martin Sundboms biroll som den feminine butlern. Han är till stor hjälp för de andra med sin oblyga könstransformation. Mikael Odhag gör det nästan lika bra som den försmådde Albin, transvestiten och nattklubbsstjärnan. Annars är det ju en grannlaga uppgift för en skådespelare att inkorporera inre verklighet i roller som dessa. Så att det inte blir ett lättköpt revyknep, ett utanpåverk med uppstoppad byst på en man i kvinnokläder. Eller lösskägg på damer.
Här vill jag påstå att det blir mycket lek med kön, men ganska stor frånvaro av innerlighet och erotisk glöd i detsamma. Fast äkthetstvivlet tynar bort i andra akten. För när brudens konservative far gör entré är det som om tuggmotståndet får Mikael Odhag att krypa in under huden på sin transvestit, som gör sitt uppror och kan stå för den han är.