”Vi lever som om vi alltid ska leva”, säger James St James när han i svartgul body, glitterstrumpbyxor och guldlamédrapering inleder berättelsen från Manhattans klubbscen på 1980-talet och tidigt 1990-tal.
Det är en berättelse om dem som lever för att vara fabulous, utan att intressera sig för veckodagar. Som säger sig inte vara beroende av knark, bara av glamour, fastän det vita pulvret yr som konfetti bland ballonger och svandun. De som ”har missat tåget till vuxenvärlden, för vi var på fest då”. Ja, som konfetti yr även utmanande oneliners uppbackade av självmedvetna rörelser och dödsföraktande huvudbonader.
Det är en bra idé att göra musikal av den sanna historien om partymonstren James St James och Michael Alig, och klubbkidsen omkring dem. Det dramatiska stoffet är viljan att bli något, motståndet mot samhällsnormerna, fest, kärlek och sex, längtan efter att skapa sig en egen värld, drogmissbruk – och den annalkande katastrofen i form av Aligs drogdränkta mord på en knarklangare.
Dramalabbets teaterkällare lånar sig väl till klubblokal i New York. Rebecka Holmström har skapat en mörk, ruffig värld av flyttbara ljusriggar med lysrör, träpallar, kartongpapp och gaffatejp, där spelet kan röra sig fram och tillbaka som över ett stort dansgolv. Publiken sitter eller halvligger i gradänger uppbyggda som soffplatserna på klubben, med baren precis i närheten.
Dramatikern Isabel Cruz Liljegren och regissören Gustav Englund leker med traditionell musikalform, bryter upp den med queerperspektiv, omskrivna könsroller och ett mörkt euforiskt sound i form av originalmusik av electropopduon Lissi Dancefloor Disaster.
Men det hade nog gjort manuset gott om man hade lättat på greppet om det verkliga underlaget till förmån för scenberättelsen: mycket information och alltför detaljerade redogörelser för turer i handlingsförloppet suger energi från budskapet och spelet och gör att de drygt tre timmarna känns långa. Det senare har även att göra med en bitvis ojämn ensemble och dito regi, en del scener löses upp i rörighet.
Jag drömmer ett ögonblick om samma musikal uppsatt med andra resurser i tid, pengar och teknik. Men vem vet, i ett lyxigare sammanhang skulle kanske en del av det som ändå finns här gå förlorat: desperation, autenticitet, idealism och galenskap. Den stora behållningen är ett par klubbigt laddade musikscener med uttrycksfulla sånginsatser, Michał Axel Piotrowskis divigt charmerande James St James, och David Arnesens fina och närmast porträttlika gestaltning av huvudpersonen Michael Alig. En shortsklädd pojke med dagisbarnshumor som bara ville skapa en färgglad värld för sina vänner.
Loading ...
