Det är förstås inte mer än rätt att Anne Charlotte Leffler får nytt liv på Strindbergs Intima Teater. August Strindberg och Leffler var varandras samtida. Han spelas överallt, hon nästan aldrig. Som realister och radikaler gick båda på tvärs mot den rådande samhällsmoralen. Hon tog ofta hans parti, han gjorde allt för att förminska henne.
Efter en tillagd introduktion möts vi av en roterande scen och ett korus av röster. Mot fonden av spetsgardiner och på svarta pinnstolar talar kvinnor i munnen på varandra. Lefflers Moster Malvina, först publicerad 1891 i Tre komedier som ”en dramatisk situation i en akt”, utspelar sig på ett nybildat hem i Göteborg. Ett antal bättre sämre bemedlade kvinnor – pauvres honteux – är inrättade här under en form av välgörenhet. Maten är inte den bästa, men samvaron – detta att på ålderns höst ha någon att dela det förflutnas klagosånger med – väger sannolikt upp för de flesta.
Dock inte helt så för dramats titelperson, fru Isberg (Anita Wall), en ”fattig men ärbar” som fått plats på hemmet genom de rika släktingarnas försorg. Hennes tillvaro vilar även alltjämt på att hålla huvudet högt, vilket visar sig allt svårare i takt med att fru Svensson (Inga Edwards) – en tidigare ”fesk”-försäljerska och en av få som inte skyr konflikter – ifrågasätter fru Isbergs förbättrade historier om liv och avkomma.
Vad är det hon utstrålar, denne Moster Malvina: en olycklig högfärd, som den ädla släktingen fru Billberg (Inga Landgré) på besök hävdar; eller bara självkänsla efter många olyckor i livet, som fru Isberg själv vill göra gällande?
När den ännu olycksaligare dottern oväntat gör entré riskerar förstås hela moderns stolthet att falla inför öppen ridå. Porslinet klirrar till på den pågående kaffebjudningen. Över dessa tidens oegentligheter sätts kaffet närapå i halsen.
Inte en man så långt ögat når (för övrigt knappt ens i kvällens publik), men väl nio kvinnor som samtliga vilar mot patriarkatets och borgerskapets trånga åsiktskorridorer. ”Jag ber dig att inte resonera – det handlar framför allt om hedern”, säger Moster Malvina till dottern i en av många tänkbara taglines. Frågan är ändå hur hon bäst kan gå vidare med sin stolthet. Går den ens att förena med en viss, vidmakthållen självständighet?
Om än ingen stor teaterupplevelse är Moster Malvina en välformulerad och spetsfundig moralitet, med oförfalskad bäring än i vår tid. I en (även utan sjukskrivne Gunnel Lindblom) utmärkt ensemble är det framför allt Anita Wall, med sin föredömligt upprätta ryggradslöshet, som tillåts glänsa.
* Läs Nummers porträtt av Anne Charlotte Leffler här.
Loading ...
