Livet och samhällsmoralen har hamnat på sluttande planet i Victoria Benedictssons och Axel Lundegårds gemensamma drama Final från 1885. Här till och med bokstavligen på ett framåttippat, modernt salongsgolv, omgivet av projicerade interiörer och exteriörer från borgerlig dåtid.
Big crisis is coming up, och Gustav Deinoff har med hjälp av America Vera-Zavalas bryska bearbetning förlagt originalets debatt kring könen, ”den starkares rätt” och ekonomisk omoral till vår egen samtid.
Visserligen är rollistan alltjämt antikverad men smaka då på titeln ”Sofi Hembiträde” (Stina von Sydow) – långt borta, men nära.
Äktenskapet mellan bankdirektör Bruhn och hans fru Betty knakar, och det sociala umgänget är endast krass yta, där alla låsts fast i sin egen omloppsbana.
En existentiell aspekt som ensemblens upprepade, tyst utförda mellanstick – händerna för ansiktet, ett steg framåt, ett bakåt – möjligen understryker. Kalle Bäccmans strama musik för kontrabas och cello gör det alla gånger.
Deinoff, Vera-Zavala (och återstoden av Benedictsson) griper över mycket och konkurrensen mellan fästpunkterna förvirrar. Utanför den klassmedvetna salongen pågår dessutom KRISEN – i kulisserna ekonomisk kriminalitet. Medan makten av bara farten envist hävdar sin överordning.
Första akten är mingel och fest, och det bubblar i egoglasen när 2010-talet ska knökas ihop med 1880-talet. Replikföringen studsar mellan berusat fnitter, förhöjd spelstil och manlig sexism, och det sladdras om affärer, otrohet och om Bruhn och Caroline Harryssons unga Saima.
Samhällets stöttepelare är där och sprider grosshandlaranda; från Elton John-stajlade konstnären Stenström (Gustaf Appelberg) levereras plattityder, medan värdinnan jobbar på att hålla skenet uppe.
I andra akten ökar dramapulsen. De äktenskapliga maskerna faller, Bruhns förskingring avslöjas och pushar för en intensiv uppgörelse mellan Therése Angleflods starkt minnesvärda Betty, och Pontus Plænges degraderade och självömkande melodramatiska bankdirektör – Saimas vägran att offra sin moderna frihet för sådan inbilskhet förvånar inte.
En spännande och skarpögd uppdatering, utomordentligt tolkad, den vackra finalscenen inte minst, och ändå blir jag sällan riktigt engagerad. Kanske för att konflikterna mellan det privata och det politiska ibland tenderar att ta udden av varandra.
Loading ...
