Könsbattle på scenario

Det börjar som ett småputtrigt kafferep i omklädningsrummet. Och slutar alltså i fullt Star Wars-krig.
   Någonstans mellan plåtskåpens träskor och den skitiga diskhon finner tre olika personligheter varandra i ett slags manligt konsensus.
   Markus (Ola Wahlström) representerar den tystlåtet lakoniska, Johan (Mattias Redbo) den expressionistiskt emotionella medan Stefan (André Nilsson) står för den intellektuellt analytiska. Vad de arbetar med varierar under föreställningens gång. Först är de murare, sedan sjukvårdspersonal, därefter kontorsråttor för att sedan återgå till byggjobbarstatus, snyggt visualiserat genom smidiga klädbyten.  
   Men även om yrkesrollerna kommer och går, så består det manliga beteendet grundat på tesen att anfall är bästa försvar. Och vad som stärker den är ett yttre hot, en I väntan på Godot-gestalt som förväntas vara en kvinna vid namn Nancy.
   Nancy finns bara i männens hjärnor. Hon kan likaväl vara en han. Men för männen är personen en Hon och det yttre hotet, den nya som ska komma och kanske konkurrera ut en av männen och därmed så split i deras manliga pakt. Hon är den hatade och älskade på samma gång. En sinnebild bestående av lika delar hora och madonna.
  Regissören Jojo Tuulikki Oinonen har skapar snygga övergångar mellan tal, tystnad och musik och Frida Brismars scenografi fungerar som ett rum i rummet för dramatikern Kristian Hallbergs pjäs som gör ett ärligt försök att ifrågasätta manlighet ur ett manligt perspektiv, vilket han stundom lyckas mycket bra med. Ändå blir jag inte helt övertygad, trots fina skådespelarinsatser. Kanske beroende på att jag är kvinna?