Först kan idén att använda sig av helt nakna kroppar se ut som ett enkelt grepp. Nu tror jag inte alls att det varit så för Daniel Léveillé, men för att det ska bli konstnärligt intressant krävs en otrolig medvetenhet och precision i framförandet för att inte låta själva nakenheten skymma det man som koreograf vill säga. När det syns hur varenda muskel arbetar, hur varje andetag höjer eller sänker bröstkorgen förstärks också möjligheten för såväl dansare som för publik att helt koncentrera sig på den mänskliga kroppen som just kropp. Att se kroppen som objekt utan att för den skull erotisera den eller göra den mindre mänsklig.
I The modesty of icebergs tas just de förutsättningarna till vara genom repetitiva formationer och rörelser utförda av en ensam eller av två, tre dansare i grupp. Hela tiden lika kontrollerat men med såväl tydliga som ljudliga hopp och lyft. Frédéric Chopins pianomusik på relativt låg volym förstärker även det melankoliska drag som finns i det timslånga verk som utgör andra delen i en trilogi. Den inleddes 2001 med Amour, Acide & Noix, följdes av The modesty of icebergs från 2004 och avslutades med Crépuscule des océans 2007. Det inledande verket med fyra dansare, som gästade Dansens hus 2008, var betydligt ojämnare och saknade den konsekvens som präglar trilogins andra del.
Upprepningarna blir här inte enformiga utan avbryts eller förskjuts då och då med någon liten gest, som ibland till och med tillåter sig att vara humoristisk. Influenser från den tidiga modernismens kroppskultur finns kvar men har tonats ned jämfört med verket från 2001. De sex dansarnas (fem män och en kvinna) blickar är dessutom hela tiden helt nollställda även när de uppenbart betraktar varandra i väntan på nästa formation. Scenografin är fortfarande den enklast tänkbara. Den består i ett mer eller mindre upplyst område på en i övrigt tom scen. Ljuset, såväl det starkt flödande som det svagare, får med alla sina skuggor kropparna att ändra karaktär. Allra starkast är dock sekvensen då de sex dansarna ligger på varandra i en stor hög och ljuset strålar över de livlösa men just då så smärtsamt levande kropparna.
Loading ...
