Vad händer med en parrelation när ett barn kommer in i bilden och jämställdhetsfrågan ställs på sin spets? Paula Stenström har skrivit och regisserat en sorgesång över en familj i upplösning.
Upplägget är det enklast tänkbara, två stolar vända ut mot publiken, mellan dem en bergsprängare. Saemundur Grettissons musik inleder, ett nostalgiskt stråk som för att påminna om att det fanns en tid då paret fortfarande var lyckliga.
På stolarna sitter Isabell Sollmans Katta och Peter Järns Micke. De gånger de reser sig går att räkna på ena handens fingrar och deras stela, orörliga kroppar blir en effektfull symbol för deras fastlåsta relation – de sitter där de sitter.
Vägen till den totala kontaktlösheten skildras genom att deras samtal successivt ersätts av skriven text – från skuldbeläggande sms med ironiska smileys, via uppläsande av byråkratiska utlåtanden, till en kommunikation bestående av meddelanden i den så kallade kontaktbok de skickar mellan sig.
Paula Stenström har skapat två igenkännbara porträtt. Han är lekpappan som fortsätter gå till krogen, hänga med polarna och lira gitarr; en manspojke som flyr ansvar och motgångar.
Hon gör det världsdramatikens kvinnor alltid har gjort, sluter barnet till sig och ger prov på de mest raffinerade uteslutningsmekanismer, samtidigt som hon tar ut sin ilska och frustration på barnet. Han svarar med ökad alkoholkonsumtion och desperata hot. Ingen av dem lyckas se barnet och båda tycks sakna självinsikt.
Katta blir stundtals ett kvinnoporträtt av August Strindbergska mått – iskall, frigid och manipulativ. Det här är en klassisk könsrollsredogörelse som balanserar på gränsen till det stereotypa.
Sollman och Järn utstrålar dock en total tilltro till sina karaktärer, vilket håller föreställningen på rätt sida gränsen.
Mest fascineras jag av Isabell Sollmans ansikte. Hennes tal om kärlek och tårfyllda ögon överröstas av de spända läpparna och ögonens intensivt återhållna vrede. Enklare och svårare blir det inte.
Loading ...
