Monologen Mutter för tankarna till ett av August Strindbergs egna diktverk, Stadsresan, och minner om hans egna vandringar i sökandet efter inspiration eller bortjagande av skrivkrampens förlamning.
Kvinnan i Mutter (Maria Salomaa) bär en mutter som ring på fingret. Samlandet av muttrar återfinns i Strindbergs Tjänstekvinnans son och blir här en symbol för de små stycken av verkligheten som konsten kan förädla. Eva Runefelts text drivs av drömsk logik och vindlande associationer. Poetisk, abstrakt och inte helt lättgenomtränglig med sina nästan surrealistiska beskrivningar av rum över och under jord.
Men Maria Salomaa som författaren blir själv både bläck och skrivdon, och ger texten med sin skönsjungande finlandssvenska en konkret, visuell och intagande gestaltning. Mot fondens vita pappersark bildar hon med sin egen färgindränkta kropp ömsom lätta fjärilsavtryck ömsom fula plumpar. Hon skapar, alltså är hon. Varje dag är en ny skapelseakt.
I Strindbergs tragikomedi Fordringsägare utgör stoffet konstnärskapet som kreativ kannibalism och äktenskapet som själslig dränering. I ett desperat försök att vinna tillbaka sin före detta hustrus kärlek (Salomaa gör även denna roll). Och för att återupprätta sin heder, efter att ha blivit uthängd som idiot i en av hennes böcker, söker Gustav (Samuel Fröler) upp hennes nye make Adolf (Sven Ahlström).
Snart har han sått inte bara ett utan tusen frön av tvivel kring deras äktenskap. Inser inte Adolf att han nu är toffeln, förklädet, hanrejen? Det berövade geniet som felaktigt har placerat kvinnan på en piedestal. I låtsad välmening rekommenderas den epileptiske äkta maken total sexuell avhållsamhet.
”Kvinnors kärlek består i att ta”, fräser Gustav. Men precis som Adolf avväpnas han i samma stund av Tekla och de blir ensamma. Bara i hennes frånvaro kan de förminska henne. Där är hon vampyren som suger ut deras själar och konstnärliga kraft. En mätt orm som spyr.
Med sitt vidöppna hjärta och uppriktiga vilja att förena konsten och kärleken är Tekla det självständigt tänkande och fria väsen de bägge åtrår. I Salomaas underbart oförutsägbara tolkning lyckas hon gäcka både oss och karlslokarna på scenen.
Åsa Kalmér ger dramat en sober tidlös inramning där projektionen av ett franskt fönster med skira gardiner öppnar upp mot en oändlig havsutsikt. Med det naturalistiska grundackordet som utgångspunkt låter hon en ironisk twist lätta upp de mest hårdsmälta repliker. Männens första möte blir till en lekfullt homoerotisk brottningsmatch där de bedyrar varandras förträfflighet. Medan scenerna med urladdningskaraktär lämnar ironin och blir på blodigt allvar.
Svartmålningen av det täcka könet till trots. Jag lämnar salongen med en viss känsla av tillfredställelse över att kvinnan, och kanske kärleken, gick segrande ur denna strid.
Loading ...
