Marc, Serge och Yvan har varit vänner i 15 år. När Serge en dag köper en helvit tavla för 350 000 ruckas vänskapen i fundamenten. Marc (Allan Svensson) förfasas över att hans vän sagt upp sin självständighet och lagt en förmögenhet på ”ett stycke vit skit”, 1 x 1,5 meter i omfång och utan ram. Serge (Lars Lind) hävdar storögt att den inte alls är monokrom och framhåller några vaga diagonaler, medan Yvan (Steve Kratz) byter tunga efter sällskap och situation: ”varför inte, om det gör honom lycklig; varje konstverk har nog en tanke bakom”. Yvan är det konflikträdde undersåten som låter sin goda vilja spilla över även på konsten. Ändå blir han syndabock.
Modern konst har länge fungerat som komiskt incitament och driftkucku inom populärkulturen – olika medier och olika genrer – kanske i stigande grad efter att 80-talets yuppies inledde sina spekulationer. Det är snart 20 år sedan franska kammarspelsproffset Yasmina Reza fick sitt stora genombrott med Art. Sedan dess har pjäsen översatts till ett otal språk och varit långkörare på många håll. Häromåret skrev hon filmmanus till Roman Polanskis Carnage, efter sin egen pjäs från 2006. Samtalstonen härifrån präglar även Art – från verserat till ohejdat.
Ur det förflutnas retorik och konvenans sipprar ord och omständigheter fram. Insatserna höjs och de verbala övertrampen avlöser varandra. Yvan hade nog flytt fältet tidigt, om inte Marc och Serge redan stod som vittnen på inbjudan till Yvans förestående bröllop. Se där, ännu en företeelse som blir föremål för drift.
De tre männen faller allt djupare, sjunker allt lägre. Ändå är det som om pjäsen, i Philip Zandéns regi, blir kvar på ytan. Visst: en vit tavla och tre vita snurrfåtöljer markerar en avsiktlig tomhet i tre andefattiga liv. Men den moderna konsten som komisk figur räcker inte här, utan ger även ifrån sig en ofrivillig tomhet som får pågå för länge.
Vidare kan man fråga sig om teaterns personallogistik inte tillåtit en rättvis rollbesättning. Lars Lind når aldrig den auktoritet som hans roll kräver, även om förstås en viss nyfrälsning solkat omdömet. Steve Kratz kämpar träget med sin hunsade vindflöjel, och river ner flest skratt och mest medkänsla hos publiken i sina tirader om jobb- och bröllopsbekymmer. Men även denna gestaltning känns mer utanpå än inlevd.
Allan Svensson klarar sig bäst, dels för att han är den främste komedianten, dels för att han har den intressantaste karaktären. Vad, förutom den tidens lag om nymodigheter som han föraktar, är det egentligen som driver denne kverulant till en så oväntad sårbarhet?
Jag kan inte avråda någon från att gå och se efter på egen hand.
Loading ...
