Terrorist eller aktivist? Den smarta forskaren Dahlia har planerat en annorlunda fredsaktion och utvecklat en bomb som inte ska döda, knappt heller skada utan bara märka förbrytare med en ”semipermanent färgliknande substans”. Den ska få dessa förbrytare (det vill säga vilka slumpmässigt utvalda människor som helst) att fundera över varför de gör så lite för att förhindra etnisk rensning och förtryck.
På grund av det mest banala av skäl (kissnödighet) och en feltryckning på datorn fallerar hennes aktion. Hon grips, torteras och sätts i det naknaste av förhörsrum. I föreställningens öppningsscen möter vi henne där, på en stol mellan klaustrofobiska väggar, där lysrörsblått ljus dunkar i takt med pulserande elektronmusik.
Suzanna Dilber gör Dahlia till en shake blandad av iskall skärpa och kärlekstörst. Länge tycks hon ha övertaget gentemot den inte lika briljante arabamerikanske FBI-agenten (Victor Lopez) trots hans uniform och fysiska pondus.
Förhöret mellan de två rör sig mellan tillit, misstro, våldsamhet och samhörighet, medan den rafflande historien nystas upp för oss i samma takt som tiden och det till slut är omöjligt att veta vad som är sanning.
Det antiamerikanska budskapet, det som förstås har bidragit till att urpremiären av pjäsen sker på en svensk frigruppsteater och inte i USA, går hur som helt inte att ta miste på. Fascistiska USA avslöjas med skön, kall retorik: fortfarande har landet inte haft en kvinnlig president, fastän tre muslimska länder har haft det. Känn på den!
Dahlia hyser ett hemligt förakt för den judiske före detta pojkvännen, han som dog i World Trade Center, vilket tydliggör att det där med etnisk jämställdhet är en delikat fråga.
Betty Shamieh har skrivit en intelligent pjäs, som tack vare mänskliga blottor inte fastnar i retoriken. Karl Seldahl har varit klok nog att låta texten tala och låta sina skådespelare vibrera i minimalistisk regi.
Och Konsten att hoppas inger hopp – hopp om en samhällskommenterade dramatik som inte räds de komplexa frågorna.
Loading ...
