I en reflexion kring kulturutredningens betänkande (Dagens Nyheter, 16/2 2009) berör skribenten och före detta sekreteraren i Kulturutredningen, David Karlsson, två för kulturpolitiken viktiga teman. Den ena kretsar kring ”konstnärlig kvalitet” och den andra kring ”hur staten skulle kunna stödja konsten utan att styra dess innehåll”.
Karlsson kritiserar utredningen för att ”skygga för kvalitetsbegreppet” och för att inte diskutera det principiella skälet till ett bibehållet så kallat ”armlängds avstånd” mellan konsten och den politiska makten.
Det intressanta med Karlssons inlägg är hans egen blinda fläck, nämligen kring just den ovan nämnda principen om armlängds avstånd. Att denna princip är av godo tycks enligt Karlsson vara givet, och beviset lyder: den har sedan länge ”varit vägledande för västeuropeisk kulturpolitik”. Och att principen ”har fungerat så väl” är ett påstående som Karlsson inte ens bemödar sig om att leda i bevis. Snarare används påståendet för att bygga vidare på argumentationen till försvar för samma ”maktdelningsprincip”.
Jag skulle vilja ifrågasätta huruvida denna princip verkligen fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Under hösten 2008 anlitades jag av Dramatikerförbundet för att utreda och kartlägga hur det går till när dramatiker knyts till teatrarna och hur den konstnärliga urvalsprocessen ser ut i förhållande till kön. För detta syfte intervjuade jag ett 40-tal medarbetare och kulturpolitiker med anknytning till ett antal institutionsteatrar i landet.
Undersökningens fokus på jämställdhet kan i sig tyckas utmana ”konstens autonomi”, vilket är en tydlig tendens i tiden. Jämställdhet är utan tvekan en politisk fråga. Initiativtagarna till den ovan nämnda undersökningen var dock konstnärerna själva – Dramatikerförbundets medlemmar – som i och med detta öppnar för en tillämpning av jämställdhetslagen på den konstnärliga verksamheten.
Undersökningens resultat vittnar om att förhållandet mellan konsten och politiken är allt annat än rationellt och klart avgränsat – så som Karlsson vill göra gällande.
Ett tydligt exempel är teaterstyrelsernas tvetydiga uppdrag. Styrelseledamöterna aktar sig visserligen väldigt noga för att ”lägga sig i” konstnärliga spörsmål. Men dock hör rekryteringen av konstnärliga ledare – vilka definitivt präglar den konstnärliga processen – till styrelsens viktigaste uppdrag.
Problemet med åtskillnaden mellan ”konsten” och ”världen” – som den praktiserade ”armlängds avstånd”-principen ger uttryck för – är att den reproducerar just ”den modernistiska föreställningen om konstens autonomi”.
Däri består Karlssons blinda fläck. Ty samma föreställning hindrar en utveckling av kvalitetsbegreppet till att omfatta ”världsliga” rättviseaspekter i allmänhet, och jämställdhet i synnerhet.
Så länge föreställningen om konstens autonomi kvarlever – hos politiker såväl som hos konstnärerna själva – kan man ifrågasätta huruvida fokus på jämställdhet eller mångfald överhuvudtaget hör hemma inom ramen för konstens boning.
LÄNK
David Karlssons artikel i Dagens Nyheter, ”Kulturskeppet har kastat loss”
Loading ...
