Musikalgenren är i Sverige präglad av en hel rad motsägelser. Trots att musikaler är ett mycket uppskattat folknöje är det ingen, varken producenter, kompositörer eller andra yrkesutövare, som har någon verkligt klar definition av vad genren är och inte är. Trots att svenska musikalartister håller internationellt sett hög nivå är det få av dessa som får visa vad de går för i ledande roller i inhemska produktioner. Och trots att det inte råder någon brist på vare sig verksamma dramatiker eller engagerade kompositörer är det förvånansvärt glest bland de nyskrivna svenska musikalerna.
De senaste åren har vägen mellan framgångar i populära underhållningsprogram i TV som Let’s Dance och Melodifestivalen och en musikalroll på någon av landets privatteatrar blivit allt mer vältrampad. Charlotte Perrelli i Skönheten och Odjuret och Linda Bengtzing i Rent i Stockholm och Måns Zelmerlöw i Grease i Malmö har alla gått den och i höst tar både Jessica Andersson och Anna Sahlin samma rutt till Little Shop of Horrors i Halmstad respektive Footloose i Göteborg.
|
– Alla försöker ju bara göra sitt jobb oavsett om man är med i Melodifestivalen eller är musikalartist. Men det är tråkigt att se duktiga kollegor gå utan arbete för att de inte varit med i TV. Samtidigt är det roligt att det ändå är så många produktioner på gång både i Stockholm och resten av Sverige. Det är kul att man satsar så att publiken får lite valmöjligheter, säger Cecilia Wrangel, senast sedd i Avenue Q i Stockholm. Själv var hon ersättare för Charlotte Perrelli i Skönheten och Odjuret. |
Cecilia Wrangel i Avenue Q på Maximteatern i Stockholm. FOTO: Peter Knutson |
Regissören Ronny Danielsson, som regisserat både talpjäser och musikaler runt om i Sverige sedan 1990-talets början, ser dock att en förändring av kändisjakten kanske är på gång.
– I dag har vi inte så många publikdragare som är utbildade musikalartister. Men det kommer. Sverige har näst England Europas bästa musikalartistutbildningar och en rad av de artister som är unga nu har storartade karriärer framför sig.
Helt oavsett om de är privat eller offentligt finansierade har Sveriges musikalproducenter så länge genren representerats i Sverige haft en förkärlek för att importera nya, helst prisbelönta och omskrivna, verk från USA eller Storbritannien.
– Att sätta upp ett teaterstycke innebär alltid en lägre eller högre ekonomisk risk för producenten. Då gäller det ju, oavsett hur man finansieras, att sätta upp verk som har en rimlig chans att bära sig ekonomiskt. Ett känt varumärke, som en viss titel eller kompositör, kan vara till hjälp, men är absolut ingen garanti för succé, säger Malmöoperans operachef Lars Tibell.
| Trots verk som den italienska Greta Garbo-musikalen GG på Stockholms Stadsteater 2002 och Värmlandsoperans uppsättningar av de tyska musikalerna Elisabeth och Mozart! 1999 respektive 2002 är den anglosaxiska dominansen bland vilka musikaler som sätts upp i Sverige svår att bortse ifrån. Ole Wiggo Bang, operachef på Värmlandsoperan, där man profilerat sig genom att presentera ett flertal Sverige- och Skandinavienpremiärer på mindre kända musikaler, tror att detta är en yttring av ett lillebrorskomplex. – Om amerikanerna eller britterna tyckt om något så måste vi också tycka att det är bra. Och ska man göra något eget, något svenskt, så måste man kämpa mot den här inställningen och mot jämförelserna med hur det är utomlands, säger han. |
|
Det skrivs trots allt en del svenska musikaler, även om de ofta kritiseras för att hålla lägre konstnärlig kvalitet jämfört med sina brittiska och amerikanska motsvarigheter. Ett skäl till detta tror många är den framför allt i USA gängse metoden att låta en musikal genomgå flera utvecklingspresentationer – readings, workshops och tryouts – innan den slutgiltiga versionen sätts upp. En metod som ytterst sällan, på senare år endast i fallen Kristina från Duvemåla och 1956, använts i Sverige.
Men att sätta upp en amerikansk musikal som genomgått en sådan här utvecklingsprocess är inte heller en garant för att den kommer att fungera hos en svensk publik med svenska referenser. I synnerhet inte som mycket av utvecklingsarbetet i de här fallen handlar om att anpassa verket efter reaktionerna hos olika (amerikanska) publiker.
Tillsammans med kompositören Martin Östergren, artisten Fredrik Swahn och dramatikern Cristina Gottfridsson vill Ronny Danielsson se om denna princip kan överföras till svenska förhållanden genom att skriva en ny svensk musikal.
– Vi vill försöka gå den långa vägen och få den granskad många gånger innan den sätts upp definitivt på en scen. Det stora problemet är pengarna. Det finns ingen som vill betala oss för det här om vi skulle vilja utveckla musikalen på heltid, säger Ronny Danielsson.
Ole Wiggo Bang säger att det egentligen skulle behövas en teater helt ägnad åt att utveckla nya musikaler och därigenom åt utvecklingen av själva konstformen.
– Vi vet hur lång tid det tog för dansen att bli en accepterad och blomstrande konstform i Sverige men också hur snabb och stark dansexplosionen var när den väl kom. Jag är övertygad om att samma sak kommer att hända med musikalen inom en lätt överskådlig framtid, säger Ole Wiggo Bang.
Tyck till om det svenska musikalklimatet i vårt diskussionsforum
Loading ...
