En av själva idéerna med en offentlig debatt är att man kan kritisera ett politiskt förslag, utan att därför vara skyldig att komma med ett eget. Vad gäller Max Lundqvists uppfattning om att ett antal teaterkritiker skulle ha gått ut och så att säga särbehandlat en teatergrupp, Fria Teatern, så glömmer Lundqvist att det inte handlade om att försvara ett visst antal kronor till en viss scen. Kritiken – då som nu – riktar in sig på det sätt som kulturförvaltningen omfördelade pengarna. Beredningen av ärendet var slarvig, den innehöll rena felaktigheter och den etablerade konventionen att tydligt och i god tid förvarna bidragsmottagarna ignorerades.
Bakom detta beslut, framkom det under vårens debatter, låg en strategi som sedan visade sig i förslaget till det nya stödsystemet. Utan att Madeleine Sjöstedt, Patrik Liljegren eller någon annan på förvaltningen någonsin har redogjort för vad för slags ”inlåsningseffekter” (deras term) som det gamla stödet bar på, och som användes som argument för att riva upp det, så är man nu i full färd med att skriva om kriterierna för stödet.
Det finns flera skikt i kritiken mot Sjöstedt. Ett rör den politiska styrningen, att vissa värden ska prioriteras bland dem som söker stöd. Ett annat skikt handlar om att den fria teatern ska marknadsanpassas, se till att skapa ”kluster” (också deras term) och söka alternativa försörjningsmedel. Begrepp som tillgänglighet eller medborgarnas ”nöjdhet” är inte bara ett sätt att styra scenkonsten, det skapar också en märklig skiljelinje mellan konstnärer och andra. Ett tredje skikt handlar om tydlighet. Stödförslaget är allt annat än tydligt, sökkriterierna motsäger varandra och risken för nyckfulla beslut ökar.
Att man sedan har anlitat ett femtontal reklambyråer på kulturförvaltningen, till okänt belopp, men säkert lika många miljoner, är i sig milt uttryckt egendomligt. Och när det visat sig att Sjöstedts man har ekonomiska intressen i en av dessa PR-byråer, då är det väl inte bara jag som undrar om Sjöstedt har riktigt klart för sig att det finns gränser som aldrig får överträdas.
Slutligen, Lundqvist tror att jag och andra vill hindra nya aktörer till förmån för status quo. Det är mycket illa läst av Lundqvist. Vad jag däremot har uttryckt är att konstnärliga kriterier måste stå högst och först på listan. Detta kräver förvisso en uttalad estetisk syn, vilken vi ännu inte har sett skymten av. Det vore också önskvärt om förvaltningen kunde redogöra för vilken funktion teaterkonsten har och ska ha i en representativ demokrati, alltså tydliga bevekelsegrunder för att teater ska finansieras med skattemedel.
Jag menar också att så länge man inte kan presentera en vedertagen ekonomisk analys av fördelarna med ett nytt (eller för delen, med ett gammalt) stödsystem, en konsekvensanalys, så ska man behärska sig. Däri, skulle jag tro, håller Lundqvist med mig.
Läs Max Lundqvist debattinlägg här:
”Bidragspengarna öronmärkta”
Loading ...
