Joakim Thåström och Per Hägglunds musik dunkar oroande och pulserande som hjärtslag när vi kliver in i konstnärinnan O:s ateljé. Det är natten före vernissage och ett sista självporträtt ska värkas fram. Ett staffli, en spegel och en pava vin utgör den emblematiska inramning som man oftast associerar med manliga egon, ogenerat blottande sig själva och sin konst.
Men här är det Amanda Ooms som kräver vår helhjärtade uppmärksamhet. Och man är nyfiken på henne, en kvinna som verkar följa sin inre röst i livet, i konsten och i kärleken. Alltid kompromisslöst och med ett stort självreflekterande som här antagit formen både av monolog och ett pågående inre samtal. Dessa tankar kring skapandet, tiden och minnet utkom dock först i boken Tåla mod 2006.
Texten, där vissa delar är förinspelad voice over, är ett poetiskt och symbolistiskt, tätt flöde av motsättningar. Ett sökande efter identitet där hon sänder en tacksamhetens tanke till föräldrarna som skapade henne. Allt det andra förlåter hon dem! Rädslan för den nedärvda oron, rastlösheten och ofullkomligheten. Men det är också en text om tilliten som en karta och kompass i kärlekens orientering. Och drömmen om en kärlekspakt där ingen förlorar sig. Men framför allt om modet att möta sig själv.
Ooms intar scenen med pondus och med en text vibrerande av liv till skillnad från den senaste tidens kvinnliga monologer som ofta svämmar över av självhat och destruktivitet. Det är seriöst och pretentiöst. Ingen aspekt är för oansenlig för att analyseras. Men det är också ambitiöst.
Under föreställningens gång växer så ett självporträtt i kol fram som sedan säljs till förmån för Klara soppkök. Ett ansikte som likt Dorian Grays påverkas, inte av tiden, utan av kvällens sinnestillstånd och stämning.
Regidebuterande Lena Endre låter Ooms kreativt utnyttja hela det långsmala scenrummet vars stora fönster vetter ut mot Nybrokajen. Men hon kunde ha lockat fram större nyanser i texten för att göra den mer omväxlande och dynamisk. För trots att Ooms i målaroverall och osminkat ansikte spänner blicken i oss blir det mer som självbiografisk poetry slam än teater.
Jag är full av beundran för Ooms och hennes förmåga att med bibehållen integritet kunna vara så utlämnande vare sig det gäller litteratur, konst eller skådespeleri. Att hon oblygt ställer de existentiella frågorna och vågar lita på sin kreativitet i realtid. Och det med en intensitet som gör en som tillhör den ironiska generationen lätt utmanad. Men jag imponeras snarare av hennes mod än grips av gestaltandet.
Loading ...
