Kör så långt du kan på smala krokvägar längs Ångermanälvens norra strand och du hittar till Marieberg, om du har tur. Där, i ett litet Folkets Hus, ägde urpremiären av Malin Lagerlöfs Nadia Dolores rum.
I samlingssalen finns en gradäng knökfull med folk. Framför den en vitdekorerad scen och på den en busshållplats med sittbänkar. På dem sitter fem skådespelare med ryggarna mot publiken. Musiken är ihållande och hög. En ung tjej skriker för att få kontakt med en kille med hörlurar. Det är Nadja Dolores (Emmeli Hertzman) och Ian (Pontus Joneström) som unga. De bor i ett litet samhälle på landet. De är på väg ut i livet och möts under några kort ögonblick. Sedan tar Nadia Dolores som vuxen (Lena Nylén), Ian som vuxen (Iso Porovic) och hans fru Boel (Helena Svartling) över.
Nadja Dolores är den där kvinnan som bara är för mycket. Hon skrattar för högt, tar för stor plats och säger vad hon tänker. Nu har hon flyttat tillbaka till landsorten med sin dotter för att få ordning på livet. Och där träffar hon alltså det strävsamma paret Ian och Boel – vars trista, inrutade, normala liv börjar förändras i mötet med Nadja Dolores.
Det här är ingen tragedi. Människorna i föreställningen växer, blir klokare och mer närvarande i nuet. Och som alltid i Malin Lagerlöfs dramatik finns en ton av mjuk humor och brännande allvar.
Under första akten är alla skådespelarna inne på scenen hela tiden. De unga övervakar sig själva som vuxna. Scenbytena markeras genom att en hastig våg av rörelse går igenom ensemblen. Bänkar flyttas, ytterplagg tas på eller av, skådespelare byter plats med varandra.
Efter pausen får vi titta i facit och se hur det gick för karaktärerna. Deras liv har utvecklats bra, som i en fyrtioårskris med konstruktivt resultat.
Föreställningen slutar i en sorts harmoni. Det är starkt att på en teaterscen våga berätta om människor som det går att känna igen sig i och låta dem lösa sina problem på ett konstruktivt sätt.
Loading ...
