Adhd-tv i all ära, men visst är det skönt när larmet tystnar, när överaktiva programledare och hysterisk underhållning i stresstempo får ge vika för det kontemplativa. Det händer ganska sällan och händer det så är det på teatern där inte varje seg minut riskerar att kosta förlusten av tusentals tittare. Är man på teater sitter man ju ofta kvar ändå. Och även om man skulle gå, så är biljetten redan såld och redovisad.
Sådant hinner man tänka på medan måsarna svävar i bakgrunden (en fjäder), vågorna skvalpar (kulor i en kappsäck?) och Hurtigruten far förbi på en diabild i fonden, allt till den ljuvliga doften av tjära i den här saltmättade berättelsen som utgår från en bilderbok av den norske författaren Stian Hole.
I denna miljö möter vi två gamla bröder som inte har talat med varandra på åratal. På varsin sida av en norsk fjord står de och blänger på varandra, allt medan fiskenäten hängs på tork för vinden. Men så dyker en val upp och tvingar dem till försoning.
Calle Jacobson och Harald Lönnbro spelar gubbar så det ryker om lusekoftorna och Lise Edman hänger på med vågig musik av Carina Blom, spelad på dragspel, trumma eller vad som finns till hands. Det är medryckande och fint i sin enkelhet (regi Bengt Andersson), lite som känslan i Ernest Hemingways roman med den besläktade titeln Den gamle och havet, som även den handlar om människans litenhet i förhållande till naturens krafter.
Då bryr man sig inte så mycket om att det enda som egentligen händer är att en val strandar utanför den ene broderns sjöbod och att han lovar att återbörda den till havet. Tala om vallöfte.
Loading ...
