Det finns personer som aldrig talar i klarspråk, som besvarar frågor med frågor och som ständigt kontrar en anklagelse med en motanklagelse. Såna personer möter vi jämt i teaterns klassiska relationsdramer och i Mattias Anderssons Kontrakt med Gud gör Ola Rapace själva urtypen för denna karaktär, med den äran. Maria Heiskanen är en underbar bollplankskontrast som Rebecka, Markus hustru sedan 15 år och den han vill skilja sig från.
Alla deras samtal blir till gräl. Igenkänningen är skyhög och inga överraskningar uppstår egentligen i deras Ikeamöblerade lägenhet, för publiken fattar från början att det är älskarinnan som ligger där i sängen på våningen över, fullt synlig i Ulla Kassius trappformade scenografi. När Markus och Rebecka får besked om att deras dotter Sandra tagit en överdos amfetamin, sprungit ut i gatan och blivit påkörd av en bil är de till en början så inne i sin vendetta att de inte genast svarar i telefon.
Publiken har däremot upplevt olyckan som ett kraftfullt dån som fått hela salongen att skaka otäckt.
Mattias Andersson har gjort succé på succé hemma på ”sin” Backa teater med flera samhällsengagerade uppsättningar om och för unga. När han nu återvänder till Stockholms stadsteater tar han inte bara med sig scenograf Kassius, skådespelaren Ramtin Parvaneh, idén om att blanda färska skådespelartalanger (Maria Åström och Nadia Hussein-Johansen) med etablerade (Rapace och Heiskanen) från sina Backaproduktioner. Idén om skuld, straff, Gud och ånger/förlåtelse är också den en förlängning av Brott och Straff-projektet. Till och med den gulsvarta ”varning för kanten”-tejpen som är en del av Backas grafiska profil – och som skulle kunna betyda ”varing för livets kanter” – får betona Klarascenens linjer.
Kontrakt med Gud tar på inga sätt Mattias Andersson framåt i sin utveckling som dramatiker utan framstår mest som en godkänd, traditionell skolövning utan stilistiska lyft och där det lyckliga slutet egentligen bara är motiverat om man vänder sig till en ung publik. Personligen tycker jag att det är för snällt och för enkelt att förlänga kontrakt som brutits, men det är väl det religiösa temat som vill tala förlåtelse på flera plan.
Som regissör har Andersson däremot gjort ett fantastiskt arbete med skådespelarna. Rapace och Heiskanen är lika vanliga som sina gråa träningskläder, men skjuter repliker som elitspelare. Parvaneh och Åström bjuder på mängder av charm när de fångar all ungdomlig naivism i sina laddade scener och Hussein-Johansen tar rejält med plats utan att slå över i en drastisk älskarinnebiroll.
Budskapet om hur kraftiga konsekvenserna kan vara för olika slags kontraktbrott i livet är glasklart, ja så klart att det faktiskt tippar över i övertydlighet. Å andra sidan behöver vi ju denna ständiga påminnelse om ansvar och ärlighet, om att vårda våra relationer och framförallt om att inte tappa bort våra barn längs egoismens stigar.
Loading ...
