I en tid när mat upphöjs till religion och kockar till småpåvar. När dieter är dogmatiska manifest och mat kommit att framstå som mer laddat än droger. Då är självsvält är inget man profilerar sig med på Facebook.
Utseendefixering, ouppnåeliga ideal eller samhällets förväntningar. Mat som tröst, för att döva eller bedöva. Unga Klara lyfter fram ätstörningens komplexitet. Hur kontrollen över mat kan komma att bli det vapen många unga vänder mot den egna kroppen när ilska och sorg inte kan kanaliseras eller få utlopp.
På golvet sitter tonårstjejen (Niki Gunke Stangertz) inlindad i en foliefodrad filt. För att slippa synas, och för att frossan, trots kläder i lager på lager, är en konstant följeslagare för den som inte äter. Vid familjens dysfunktionella middagsrutiner började hon desperat söka att få kontroll över sitt liv. Skapa sina egna rum dit ingen kunde nå.
Efter språkresan till England utvecklade hon kräkandets konst till fulländning och sedan dess är maten en balansräkning mellan inkomster och utgifter. En organiserad bulimi med söta saker för sig och salta för sig. I sin anteckningsbok gör hon listor där allt fler måltider stryks. Bisarra föreställningar om att kalorier i tandkräm och body lotion gör henne fet, framstår i hennes värld som logiskt.
Med lätt sarkasm och svartsynt humor rekapitulerar hon sin uppväxt. Hennes ärvda ”störning” från en pappa som söp och ringde och gratulerade på födelsedagen på fel dag, sorgen över mammans frånvaro, styvpappans terror och sin känsla av osynlighet på den nya skolan. Gymmet var, åtminstone till en början, det enda stället där ingen tyckte att hennes kaloribrännarritualer var abnorma.
Gunke Stangertz — bitvis flankerad av Maja Josefsson som mamma, gyminstruktör, näringsterapeut, bard mm — tar in sin publik och står ensam och öppen, närmar sig och tilltalar oss, mån om att vi ska förstå. Själva gestaltningen kommer dock lite i skymundan av textens pedagogiska intentioner.
Regissören Cilla Thorell och Gunke Stangertz lyfter fram smärtan hos en ung tjej med förvriden självbild, så i behov av kontroll för att inte synas och ta plats att det gör ont. Den isolering som följer av att fastna i viktkurvor, kalorier och träningspass.
Men föreställningen vill givetvis samtidigt ingjuta mod och visa på att det finns hjälp att få. När flickan blir nyfiken på människan bakom den spegelbild hon först inte uppfattar som sin egen börjar resan tillbaka till ett bättre liv. Disciplin och modet har hon redan. Nu behövs bara det avgörande. Viljan.
Länkar för den som vill fråga om och få hjälp med ätstörningar:
www.atstorning.se
www.abkontakt.se