En monokrom tavla står i centrum för Yazmina Rezas genombrottspjäs, den komiska enaktaren Konst från 1994. Det under- eller införstådda skrockandet, de osynliga citattecknen kring titeln, gäller förstås att verklighetens folk fortfarande inte accepterar den non-figurativa konstens subtiliteter.
Den framgångsrike läkaren Serge har köpt tavlan, som målats av ett i konstvärlden för tillfället hett namn. Hans gode vän, den lika framgångsrike Marc, hånar Serge för hans plötsligt uppflammande – och som Marc ser det – påklistrat tillgjorda konstintresse. Konflikten blir till en stor schism mellan de mångåriga vännerna.
Men pjäsen handlar egentligen inte alls om konst. Tavlan är bara en katalysator för att avslöja relationspsykologin i Marcs och Serges förhållande: det är en ”bromance”. Och precis som en kärlekshistoria kan en vänskap innebära svartsjuka, konkurrens, lojalitetskrav och kontrollbegär. Dramatikern snuddar vid några väsentligheter, men stannar inte upp och fördjupar.
Riktigt vad det tredje hjulet i relationen, den unge försäljaren Yvan, har för funktion blir också oklart. Kanske fungerar han mest som en verbal slagpåse, en både sociologisk och psykologisk projektionsyta för de två alfahannarnas fantasier: han är modersbunden och går dessutom i psykoterapi, vilket han hånas för.
Den korta pjäsen spelas väl, med två av Malmö Stadsteaters veteraner, Hans-Peter Edh som Serge och Håkan Paaske som Marc. Hela föreställningen blir traditionell konversationsteater, med snabba och ofta snärtigt roliga repliker: lite som en blandning av Lars Noréns borgerliga kammarspel och Woody Allen. Framförandet växlar mellan dialog och återblickande narrativer vända mot publiken. Tyvärr blir det överspel när man närmar sig dramatiskt klimax, en showdown med farsartat våldsinslag, och den eleganta luftigheten kvävs i flaxigt kroppsspel och högljuddhet.
*Läs Nummers recension av samma pjäs – Art – på Stockholms stadsteater här.
Loading ...
