Kopia på Profilteatern

Någonstans, i en inte alltför avlägsen framtid, kommer den perfekte sonen hem till sin far från sjukhuset. Han har just fått veta att han inte är den ende i sitt slag, att det finns uppåt 20 genetiskt identiska människor – eller saker som fadern kallar det – lösa på gatorna. När som helst kan han stirra sin kopia i vitögat.
   Arv eller miljö? Vad gör en människa unik? Hur skapas hennes identitet? Svaret hos Profilteatern är tydligt. Miljö. Mattias Fransson ger tre versioner av samma genetiska material: undergiven son, våldsbenägen son och en som hunnit bli lycklig familjefar. Olika uppväxtmiljöer ger olika söner. Han lyckas bra med sina tre karaktärer, men den lycklige familjefadern vinner i nyansrikedom och äkthet. Jan Karlssons pappa är en obehaglig typ, mindre mänsklig än sina klonade söner. Men också hos honom finns försonande drag, en anad bakgrund till varför det gick som det gick.
   Kopia är en varning mot den strävan efter perfektion som inte ligger i någon fjärran framtid utan genomsyrar vårt samhälle idag. Men trots hög grad av angelägenhet och uppseendeväckande händelser som kloning och ond bråd död stannar den ganska strama uppsättningen, för mig, vid en intellektuell diskussion av problematiken. Handlingen hoppar för raskt mellan dramatiska höjdpunkter för att jag ska hänga med känslomässigt. Det blir lite för mycket exempel och lite för lite liv.