Köra och vända eller Dit jag längtar så på Stockholms stadsteater

Vid det här laget är vi många som har sett och älskat Birgitta Egerbladhs tidigare associativa blandkonstverk av text, musik och rörelse. Vi har skrattat åt de igenkänningsbara situationer och gripande karaktärer hon – alltid i nära samarbete med ensemblen – kärleksfullt och precist har målat.
   Det är därför både med förtjusning och oro jag går till Stadsteatern för att insupa ännu en Egerbladhare. Går det att upprepa framgångsreceptet än gång till?
   Köra och vända eller Dit jag längtar så är utannonserad som en föreställning om brist – på tid, kärlek och relationer. Detta i samma veva som den stora morgontidningen har en artikelserie om tidskarusellen och månadsmagasinen överträffar varandra i såväl stresshanterings- som kärlekstips.
   Ett lite för trendigt ämne till trots blir Birgitta Egerbladh inte förutsägbar. Till sin hjälp den här gången har hon obetalbara one-liners signerade Kristina Lugn och August Strindberg, egenkomponerad musik i sällskap med jazzigt skön easy-listening och åtta aktörer som slåss, grälar, älskar och lider uppgivet med samma kroppsliga frenesi.
   Åtta kroppar på scenen som i personliga solon och orkestrerade tuttin ger uttryck för känslor vi alla är bekanta med – hopplöshet och tunga bördor, ensamhet och desperation, otillräcklighet och otillgänglighet. Humorn är liksom tidigare en viktig ingrediens men Birgitta Egerbladh vågar denna gång också låta det omaskerade allvaret ta ordentlig plats.
”Alla människor är misslyckade i förhållande till Guds ambitionsnivå” – så lyder en av replikerna i föreställningen. Och så kan nog vara – men i Köra och vända eller Dit jag längtar så ser vi åtta mycket vackra misslyckanden. Det kan ge både tröst och perspektiv på tillvaron.