Ohad Naharin är uppväxt i Israel, utbildade sig först till musiker och började inte dansa professionellt förrän vid 22 års ålder i Batsheva Dance Company i Tel Aviv. Han mötte koreografen Martha Graham som bjöd in honom att arbeta med hennes kompani i USA. Naharin säger att samarbetet med Graham var viktigt för honom eftersom det skedde så tidigt i hans liv, i ett skede då han fortfarande var mycket formbar.
Efter ett år i Grahams kompani började Naharin studera vid Julliard School of American Ballet i New York. 1977 engagerades han i Maurice Bèjart´s Ballet of the 20th Century. 1980 gjorde han sin koreografiska debut och grundade ett eget kompani i New York.
1987 bjöd Jírí Kylían in honom till Nederlands Dans Theater. Naharin säger att han har en mycket speciell relation till Kylían. Dels var Kylían ett personligt föredöme, men han gav honom också sitt kompani att skapa koreografi på.
1990 utsågs Naharin till konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company. Numera skapar han ny koreografi nästan endast med dansarna i Batsheva. Men hans verk sätts regelbundet upp av danskompanier över hela världen.
Naharins koreografi är fysisk och riskfylld men också varmt mänsklig, humoristisk, associationsrik och musikalisk.
Vara är skapat av delar av befintliga verk, hur ser du på att återanvända gammalt material?
– Dansen finns bara på scenen. Den är så flyktig, så föränderlig. Den är aldrig något avslutat, aldrig något som har en bestämd betydelse. Det som är viktigt för mig är att delarna blir en sammanhängande helhet och jag lägger ner mycket arbete på det.
Hur tror du publiken reagerar på att du använder gammalt material i nya verk?
– Om man har fördomar för att det inte är nytt material kommer man att nedvärdera det. Men om man kommer med ett öppet sinne kan man få ut något av själva sammansättandet för det sker något mycket intressant i den processen.
Du har sagt att den perfekta publiken är en publik som inte bryr sig om dig, vad menar du med det?
– Ibland försöker publiken förstå mig och det kan hindra dem från att bara vara och uppleva något för sig själva. När det gäller kunskap är ju alla okunniga, därför finns det inget man måste veta.
Vad vill du att publiken skall få ut av dina verk?
– Jag laddar mina verk med det jag själv värderar, inte för att tillfredsställa någon eller för att propagera för något. Jag kan visa människor att det är ok att vara svag, att det är ok att vara generös, att styrka är en illusion, att kvinnor och män är jämlika, det är inte huvudsyftet men det finns med. Men ibland handlar det inte om djupa tankar, ibland handlar det om tillfredsställelsen i att låta publiken uppleva något som är mycket rikt.
Händer det att publiken går under föreställningen?
– Det händer och det är inte så trevligt. Jag gör inte föreställningar för att få folk att gå därifrån. Men jag accepterar det som en konsekvens av att jag inte kompromissar med vad jag gör.
I Vara låter du dansarna ta upp personer ur publiken på scenen, varför gör du det?
– Det handlar om att låta publiken bli subjektet, att engagera dem i en annan slags upplevelse och att visa dem att vi inte är olika slags människor. Men det handlar också om att skruva en vardaglig situation och visa den från en annan vinkel.
Utsätter du inte publiken för en viss risk?
– Ja, men det skall vara en trevlig upplevelse för publiken. Dansarna har mycket tydliga instruktioner att vara anpassliga, stödjande, öppna och hjälpsamma. Men oväntade saker händer, ett barn kanske springer upp på scenen och letar efter mamma, någon svimmar, någon börjar skratta hysteriskt.
Tycker du om att möta publiken personligen?
– Egentligen inte. De tror att de träffat mig, att de vet något om mig och det tycker jag inte om. Jag vill möta min publik genom mina verk.
Har du någon fråga du skulle vilja ställa till din publik?
– Ja: Tyckte ni om det?
Loading ...
