Björn Säfstens koreografiarbete är också en del av ett forskningsprojekt i samarbete med Umeå konsthögskola. Premiärkvällen börjar föreställningen ute i baren med en introintervju med koreografen som fininställer förväntningarna. Och slutar inte för att man går hem – i min hand har jag en lista med 22 länkar till klipp och sidor som använts för att skapa koreografin och inspirerat arbetet med Display. Det är slutdueller i västernfilmer, ett sadistiskt klipp ur Biggest loser och ett klipp ur Batman. Ett objektmaskineri som beskriver orsakssammanhang, teori om variationer och om hur bara en filmversion anses sann: piratkopiorna jämförs med avgudabilder.
Lättast avläsbara i koreografin är duellerna, vita långkalsongsben för också tankarna till cowboys: men min association är filmen Brokeback mountain, troligen för att de duellerande cowboyernas personliga utrymme så ofta invaderas här. Men det stannar vid en flyktig association, det här handlar inte om det. Snarare om duellen som spegelsituation – utan att vara exakt. En drar snabbast.
Koreografin jobbar mycket med variationer av samma rörelser, repetition och omkontextualiseringar. Fallet mot marken är ett exempel, men ofta är det inte lika tydligt. Ofta är det långt ifrån lika tydligt. Ofta är det inte alls tydligt. Och ofta får jag en underlig tempokänsla: som om något spelas i fast forward för att sedan köras i en slow motion där rörelserna blir underligt utsträckta. Tidens förhållande till rummet prövas.
Scenen är belamrad av små pappkartonger, ett linjerat, magasinerat bohag: bord, fåtölj, pappkassar med oväntat innehåll, en container med ännu fler boxar i. Den ordning som finns bland objekten i det inledande skeendet löses upp, scenbilden blir mer av ett kaos än en ordning, de utspridda objekten blir som ett spår av tiden i rummet. Rampljus som bränner, ljud som dovt hot och som från ett rum strax intill. Display är idébaserad dans som är fylld av en genuin nyfikenhet inför rörelsen.
Fotnot: Display spelas på MDT i Stockholm 14-16 oktober.
Loading ...
