Hohaj utspelar sig i två tider och i två världar. Margareta Niss gör en modern kvinna som i sin allomfattande sorg efter en död älskad hittar till gården Nattmyrberget i Hohaj. Där finner hon den nu gamla kvinnan Inna (Ellenor Lindgren), fastfrusen i isen utanför stugdörren. Ett liv som frusit fast i tiden. Två parallella berättelser växer fram och vävs samman, tvinnas till en tråd. En operation som går fel, en is som brister. Två som blir kvar.
Elisabeth Rynells roman Hohaj fick stor uppmärksamhet när den kom 1997. Ellenor Lindgren, som också dramatiserat och spelat Sara Lidmans Lifsens rot, har nu gått in i Hohaj och dramatiserat den för Västerbottensteatern. I huvudsak är det en dramatisering som håller, även om jag i bland får känslan av att det som sker på scenen har en bakgrund som inte ryms där.
Tunna träribbor skissar ett skogslandskap i Ulla Karlssons scenografi. Det här är en berättelse om sorg, kärlek och liv. En sorg som äter allt annat. Det finns en lågmäldhet och vilja till behärskning i berättandet som verkar motsatt: sorgen men också kärleken växer sig större än allt.
Elisabeth Rynells prosapoetiska språk är mycket närvarande i Västerbottensteaterns Hohaj. Det påminner om de där ortsnamnen jag tycker så mycket om: en korthuggenhet med rymd, en historia i ett enda ord. Ord som slutblicken, förjulsvinter, huggorden. Språk och dialekt är också en viktig byggsten i karaktärerna: Greger Ottosson som Innas plågoande till far med sin bondska, Ellenor Lindgrens Inna med sin mer sansat karga västerbottniska, Matthew Zajacs blandning av skotska och en svenska med skotsk brytning som Innas kärlek Aron, Margareta Niss moderna rikssvenska. Ibland gör dock dialekt och brytning att jag går miste om brottstycken av texten.
Jag skulle kunna falla handlöst för Hohaj, men gör det inte. Och jag vet inte exakt varför. Kanske blir all sorg bara mer än jag mäktar med. Samtidigt är det en historia som ser ut att stanna i mig.
Loading ...
