Ett ”smörgåsbord” kallar Skånes dansteater sin våruppsättning Cream, avsedd för turné och små scenytor. Den består av fem korta verk, inget längre än 20 minuter, och inget med fler än 6 dansare.
Först ut är Malin Hellqvist Selléns Solo, ett tio år gammalt utbildningsprov som blivit en ”minor classic”. Den ensamma dansaren står som fastvuxen i golvet, och gör olika rörelser med händer, armar och överkropp. Gester, handlingar, impulser, men framför allt ikoniska tecken: som teckenspråk, vars samlade betydelse nog ändå mest handlar om rytm och visuella mönster.
Verket återkommer som kvintett längre in i föreställningen. Med fem dansare men med exakt samma rörelser.
Helena Franzéns Småtimmarna är ett mycket abstrakt geometriskt utforskande av rummet, framför allt av snabba horisontella rörelser. Mitt i verket finns emellertid ett mera poetiskt, böljande parti av solodans: en skildring av utsatthet, ensamhet och ömhetslängtan, om jag tolkar de mjukt slingrande rörelserna längs golvet rätt.
I tid och det kommer att snöa av norske Alan Lucien Øyen är ett berättande stycke med en monolog som framförs växelvis av två dansare. Historien är dagboksanteckningar ur en personlig sjukjournal, en terminalpatients sista iakttagelser.
Eftersom dansarna växlar mellan dans och repliker hörs deras andhämtning alltför tydligt i myggmikrofonerna. Detta gör i sin tur att stycket verkar stressigt: som om den döende har bråttom att dö, trots att händelseförloppet är utsträckt över ett helt år. Den stämning av dröjande sorg som musiken förmedlar motsvaras inte av text och dans.
Slutligen kommer Fredrik Rydmans Halliburton freedom, en kommentar till oljekorruptionen i Irakkrigets skugga. Dansarna chillar till cool jazz (Thelonius Monk) vilket byts mot springande marschexercis till hiphop och granatkrevader.
Den politiska poängen är rak och uppenbar – soldater med enkelt ursprung offrar livet för oljemiljardärernas vinster – men dansen är tyvärr inte överdrivet sofistikerad. Rydman uppges ha velat sammansmälta fridans och streetdans. Men de sistnämnda partierna saknar den gnistrande, hårdslående energi som de bästa utövarna av genren besitter.
Cream är tyvärr inget mättande smörgåsbord, mer av en provsmakning. Skånes Dansteater kan betydligt bättre än så här.
Loading ...
