Jag blir glad och frustrerad på ett positivt sätt. Jag har kul hela tiden, men samtidigt är jag frustrerad över rollfigurernas envishet att hålla fast i det förgångna.
När pjäsen hade sin urpremiär skapades en grundmurad tradition att spela den med vemod och sentimentalitet, något som starkt ifrågasattes av pjäsens upphovsman . Tjechov menade att han skrivit en komedi inte en tragedi full med liplisor. När Malmö dramatiska teater nu spelar Körsbärsträdgården iscensatt av regissören Tobias Theorell närmar de sig författarens tanke om hur verket skall spelas.
När Fru Ranevskaja återvänder efter fem år i Paris är alla pengar slut. Godset skall säljas på auktion så att räntorna på lånen kan betalas. Theorell placerar alla fyra akter i ett och samma mörkbruna rum. Barnkammaren. Ensemblens kostymer går i det övermogna körsbärets färg. Scenografen Magdalena Åberg låter fondens väggar utgöras av fem höga, men hårt slutna fönsterluckor markerade med tända lysrör, en symbol för det framväxande samhället.
Instängda i rummet biter sig familjemedlemmarna kvar likt fästingar i det förgångna och när uppkomlingen Lopachin (Peter Sundberg), son till en av godsets livegna bönder ger en möjlighet att rädda godset slås det bryskts bort. Chatarina Larsson spelar den pengablinda godsägarinnan med stark trovärdighet som med näbbar och klor slår ifrån sig den bittra sanningen. Som hennes svamlande bror Gajev vankar Staffan Göthe osaligt omkring på scenen, lika fast i dåtiden som sin syster.
Magnus Schmitz bleke student, Göran Dyrssens olycksdrabbade bokhållare, Mattias Linderoths osnutne odåga till betjänt, och Katarina Lundgren–Huggs gurkknaprande guvernant utmärker sig också alla väl i sina roller.
I slutscenen, när godset är uppköpt av Lopachin och dess forna ägare lämnat stället, brakar väggen ihop så att dammråttorna bokstavligen yr och publiken bländas av ett starkt sken. Världen väntar därutanför, slutet är också början på något nytt.
Loading ...
