När jag frågar Virpi hur det egentligen gick till skrattar hon och säger att det mesta hon sagt om playan varit på skoj. Så blir hon allvarlig och tillägger att det är en fruktansvärd plats.
Men hon gillade de stora sanddynerna och de finns med på affischen till Ophir Chasma. Tanken på fotosessionen bland turisterna lockar fram nya skratt från Virpi.
– Jag hade en engångskamera och det var bara att gå omkring och vrida och knäppa, vrida och knäppa medan folk drog sig undan för att inte av misstag fastna på bild.
Virpi med lermask
Det är inte första gången Virpi hämtar inspiration från Kanarieöarna. Men det är första gången jag möter henne så uppspelt. Det gör mig nyfiken och jag frågar om hennes skämtlynne är en motreaktion på att hon så ofta beskrivs som en nästan mystisk dansare. Hon nickar leende, men ser samtidigt tveksam ut och säger efter en tankepaus att hon känner sig osäker på om man verkligen kan skämta om sig själv så som hon gjorde vid säsongsintroduktionen på Dansens Hus.
– De kanske inte förstod att jag skojade! Man kanske inte skall skoja, för folk har en viss bild och de skall få behålla den.
Men hennes skratt får mig att ana att hon nog vill överaska och aningen bekräftas när hon berättar vad som ingår i den nya föreställningen.
– I det här stycket, utöver att det finns små varningssignaler till mänskligheten, finns små skojiga saker som minijaccuzibad och två sekunders boxningsmatch. Lermask får man också.
Buddafigurer bland kulisserna
På min fråga hur hon ser på humorn, svarar hon med ett nytt skratt att hon är en nybörjare i humorsammanhang.
– Jag har inte försökt göra något humoristiskt, det har bara blivit så. Det är ju så små saker, ibland bara några blickar, som gör att betydelsen blir annorlunda.
Det blir med andra ord en hel del nya upplevelser för Virpi Pahkinens publik, men det finns några som är kvar.
– De små buddorna kommer att spöka här också, de är mina lärare.
Loading ...
