Livet har många kulörer. Precis som höstlöven. I Ann-Sofie Báránys Lövet, med premiär under Bibu i Lund, ligger de höstfärgade löven under stålbensstolarna i Leif Perssons kulörta scenografi, medan livet passerar revy på scenen.
Det vill säga livet fram till, säg 35, för fem gamla klasskompisar vars existenser tumlade runt med varandra i barndomen, men vars vägar inte har korsats sedan nian. Fram till nu när det är dags för klassåterträff med korv, mosbricka och oåerkalleliga barndomsminnen på menyn.
Det är ett lika enkelt som väl fungerande upplägg Bárány har totat ihop, en berättelse om hur upplevelser under uppväxten för alltid kommer att prägla oss fast vi helst av allt vill glömma.
Med fysiskt och musikaliskt (Anders Ortman) angreppssätt tar sig regissör Olle Törnqvist an denna smått gruppterapeutiska pjäs, som når sin katharsis bakifrån, genom att i ord och dans konfrontera hågkomsterna från lekar som dunkegömme, hångelrum och lömska lurendrejerier. Alla som har gått i skolan kan med säkerhet och en kall rysning åkalla egna minnen, även om lekarna i andra skolor och generationer hette Ryska posten och Sanning eller konke.
Hanna Sjögren gör sin mobbare Maja kaxig och manipulativ men också spräd och rädd, Lillemor Hjelm sin Lina till en drömsk och troskyldig medelklassmamma, numera gift med Mats Granaths Simon. Androgyne Kim i Alexandra Göranssons gestaltning har valt en alternativ väg genom livet och visar det i koreograferat kroppsspråk och attityd. Liksom den utanförställde Lövet, som porträtteras känsligt av Jonas Örknér.
Emellanåt visar de sig samtliga vara blodhundar. Lövet är en avslöjande, välspelad och välkoreograferad (Sara Ekman och Alexandra Göransson) uppgörelse om mänskligt rovdjursbeteende.
Läs våra tidigare rapporter från Bibu i Lund.
Barfota på Bibu
Ministermingel och utmärkelser
Välvattnad teatermylla i soligt Lund
Loading ...
