År 378 före Kristus grundades ett elitförband i grekiska Thebe bestående av 150 älskande män. Sida vid sida stred, älskade och segrade soldaterna – de var helt enkelt oövervinneliga i sin kärlek.
År 338 var sagan all. Armén möter Filip II av Makedonien och slaktas intill siste man.
Den gamla homoerotiska berättelsen om ”The Theban band” är enligt koreografen och dansaren Pontus Lidberg en av inspirationskällorna till det nyskrivna verket Warriors, som han skapat i residens på Norrlandsoperan.
Jag förstår Lidbergs fascination. Sprängfylld av dödsdömd kärlek och olösliga konflikter är ”The Theban band” som klippt och skuren för scenen. (Det glittriga popbandet Army of Lovers ska visst också ha fascinerats av kärleksarmen och anspelar med sitt bandnamn på det legendariska kompaniet – inga jämförelser i övrigt …)
I Pontus Lidbergs händer har myten om kärlek och strid transformats till en av de bästa dansföreställningar jag någonsin sett. Mycket av verkets enorma slagkraft bottnar i Lidbergs fantastiska bildseende och förmåga att tänka filmiskt.
En favorit bland en serie av sceniska pärlor är duetten mellan Lidberg själv och duktiga Oscar Salomonsson. Tillsammans formar de ett stridande par som älskar och avvisar i samma ögonblick.
Det finns något destruktivt i deras rörelsemönster, ett sadistiskt drag som vittnar om det tudelade i att dela både säng och slagfält. En smekning som övergår i ett slag, en alltför hårdhänt omfamning – perfekt avlästa gester som säger massor utan att någonsin bli övertydliga.
B Tommy Anderssons musik, fint framförd av Norrlandsoperans symfoniorkester och specialskriven till just Warriors, är klassiskt melodisk och ger tillsammans med Patrik Bogårdhs enkla men uttrycksfulla ljussättning en lyrisk och stämningsfull inramning till Lidbergs starka berättelse.
Slutresultatet är ett gripande starkt och översinnligt vackert krigsepos. Eller för att avsluta med krigisk klyscha; de kom, de såg, de segrade. Hell Pontus och company!
Loading ...
