Drottninglik dramatikShima Niavarani som ensamt ångestskriande monster – en av alla olika drottningroller i mångfacetterade allkonstcollaget Drottning Kristina på Uppsala stadsteater. Foto: Linus Meyer
Recensioner [2009-09-30]

Drottninglik dramatik

Drottning Kristina av ensemblen
Scen: Uppsala stadsteater
Ort: Uppsala
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi: Farnaz Arbabi, Kristian Hallberg, Lena Lindgren
Ljus: Jonas Nyström
Kostym: Lena Lindgren
Medverkande: Anna Carlson, Sarah Maya Jackson, Robin Keller, Shima Niavarani, Peter Viitanen
Mask, peruk och dockor: Per Åleskog
Dockspelsinstruktör: Erik Häger
Ljud och komposition: Anna Soley Tryggvadottir
Länk: Uppsala stadsteater


RECENSION/TEATER. Dramatiskt på drottningnivå och kungligt kul. Hela hovet stormar när Farnaz Arbabi låter alla i den magnifika ensemblen leka Drottning Kristina på Uppsala stadsteater. Maina Arvas ser en av årets guldstjärnor.

”Like a virgin …” Ur den fluffiga vita mattan reser sig en artisttrappa med showigt lysande trappsteg där drottningdivan Shima Niavarani sjunger Madonnas hit med sensationell sängkammarröst.
   Lösnäsor, puffbyxor, 1600-talskragar och så en sliten gammal t-shirt med sporttryck. Bland vackert vilande låtsashästar och en vägg av plastdockor kan vad som helst hända när Farnaz Arbabi låter alla i ensemblen leka drottning Kristina. Drottningen lever! Hela hovet stormar!


Låter det barnsligt, så visst – samma ohämmat barnsliga teaterlust och fantasi råder som i Suzanne Ostens Unga Klara-estetik. Lager läggs på lager – och lager slits av lager – i ett allkonstcollage av teater, film, musik, dans och galenskap.
   I drömlogiskt överlappande scener möter vi den svenska drottningen som blivit föremål för så mycket mytbildning. Det blir en föreställning om projiceringar, tolkningsföreträde, fördomar, historieskrivningens och berättarröstens makt. Som visar inte bara att det personliga är politiskt utan att det politiska är personligt. Och en föreställning om kärlek, relationer, föräldrar, identitet, sexualitet, jämställdhet, utanförskap …


Spretigt? Absolut. Mångfacetterat till tusen. Jag skrattar högt, fäller en tår. Gapar: vad har hänt här egentligen, har de drabbats av kreativ extas?
   När Peter Viitanen sjunger en av Frida Hyvönens vackraste låtar som om det var en olycklig kärlekssång specialskriven för den trånande kusinen Karl Gustav slutar jag andas för en stund.


Det är rörande. Det är fruktansvärt roligt. Och det är fruktansvärt. För mörkret lurar i vrårna – som ett smygande ensamt drottningmonster med björnklor och blodisande ångestskri – och all denna lek är på blodigt allvar.
   Blodigt som när August Strindberg åker på stryk i en frågestund som går över styr: publiken hejar först glatt på när Niavarani ställer kvinnohataren till svars för oförrätter (bland annat pjäsen om Kristina), tills det plötsligt inte är roligt längre, utan en obehagligt våldsspiralande bild av hur hat föder hat.


Nej, varken hjärnan eller hjärtat kan värja sig när en av våra intressantaste unga regissörer och hennes genomgående magnifika ensemble skapar drottninglik dramatik.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (89 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

2