Stadsteaterns stora scen ligger bar och vidsträckt. Inte ett körsbärsträd i sikte. Salongsljuset är fortfarande tänt när skådespelarna helt vardagligt släntrar in. Så ropar Ida Engvolls Dunjasja att de kommer, ljuset släcks och körsbärsblomsbladen börjar regna ned över scenen. Rollgalleriet faller på plats och dramat smyger igång.
Allan Svenssons Gajev är iförd Björn Ranelid-stass och tangorabatt, en passande uppenbarelse för en sorglustig biljardentusiast med fallenhet för ständiga ordbroderier. Ralph Carlsson gör sin Simjonov till en älskvärd krumelur, medan Anja i Anna Åströms tunna gestalt blir ett sannskyldigt och förhoppningsfullt barn.
Nestorn Ingvar Kjellson som den oavbrutet muttrande trotjänaren Firs berör ända ned till hjärterötterna. Jan Myrbrands svikne friare Epichodov kommer inte långt därefter – en otursförföljd riddare av den sorgliga skepnaden. Därpå en strålande Helena Bergström som Ljubov Andrejevna. Hennes scen tillsammans med Michael Jonssons Trofimov, där kärleken till huset och sorgen efter hennes drunknade son växlar till plötsligt uppflammande ilska, är sublim.
Dessa drömskt disträ karaktärer förenas av sin oskuldsfullhet. Kyla visar de enbart mot dem som envisas med att kasta verklighetens grådaskiga täcke över deras uppdiktade tillvaro. Som Magnus Kreppers uppkomling Lopachin som slits mellan sin kärlek till dessa oförbätterliga och hämndbegäret efter den tidigare livegna familjen.
Regissören Eirik Stubø visar en total lyhördhet inför dramats finstilta stämningsskiftningar och komplexa karaktärer. Hans Körsbärsträdgården bjuder på allt från koreografiskt utmejslade scenerier, där hela scenens potential kommer till sin rätt, till små, nästan omärkbara detaljer. En bild som etsar sig fast är de körsbärsblomsblad som blivit kvar på Ingvar Kjellsons krökta rygg.
Andra aktens övergång mellan festens eufori och magplask skildras med samma fingertoppskänsla och för pjäsen rakt in i samtiden. Istället för att höra yxhuggen eka mot körsbärsträden får vi se scenarbetarna sopa bort drivorna av blomblad, montera ned ljusriggar och lyfta bort rekvisita. Allt medan karaktärerna vilset dröjer sig kvar. Här finns inte längre plats för drömmare. Oskuldens tid är över.
Loading ...
