Det var mycket krig på scenerna i våras.
På Teater Galeasen i Stockholm satte Johan Wahlström upp Lars Noréns Krig, en något mer realistisk och köttslig version än den franska tolkning man kunde se som urpremiär i Lund 2004.
Intressant nog spelas just nu ytterligare en uppsättning av samma pjäs på Habima Theatre i Tel Aviv (se notis).
En liknande intrig likt den Norén målar upp i Krig kunde man dessutom se i Zinnie Harris Midvinter. I båda pjäserna återvänder en soldat från ett obestämt krig i en obestämd tid och finner familjen sargad och splittrad.
På vilket sätt Teater Bhopa angrep det osynliga kriget i sin lika nyskrivna pjäs Design och terrorism vill jag låta ha osagt då jag inte själv såg den, men att krig i alla dess former dessvärre är ett lika aktuellt ämne att belysa i dramatiken 2005 e kr som på de grekiska tragöderna Aischylos, Euripides och Sofokles tid, är vi nog alla smärtsamt medvetna om.
Snoppar på scenen
Ett annat nyckelord våren 2005 var naket, men faktiskt inte beträffande kvinnor, utan vad den ogenerade kunde se rikligt av på de svenska scenerna var ett fysiskt genusperspektiv i form av manliga könsorgan, speciellt populärt hos scenskolans avgångsklasser.
Teaterhögskolan i Luleå var möjligen mest vågad i sin uppsättning av Marius von Mayenburgs Det kalla barnet där man inte bara såg en snopp, utan en till synes erigerad sådan. Teaterhögskolan i Malmö valde en lite lägre profil med till synes icke erigerad snopp på cykel i sin slutproduktion Frankenstein. Men ”snoppigast” av alla var förstås Anna Pettersson i sin enmansshow Nästan ensam på Kilen (Kulturhuset i Stockholm) : Ett helt paraply med snoppar!
För att nämna ett exempel från en föreställning som hade premiär redan 2004 (men spelades igen på teaterbiennalen 2005), så lät Ung Scen/öst den yngre publiken vagt skönja en onanerande man via video på storduk i föreställningen Lavv (eller var det bara jag som hade snuskig fantasi?).
Onanerade fullt synlig på scenen gjorde däremot definitivt konstnären Bo Cavefors i MAF:s (Malmö Amatörteaterforum) föreställning Den spetälske i staden Aosta. Delar av publiken uppgavs känna sig kränkta, men än så länge är det inte olagligt att masturbera på en scen.
Den nakne mannen på scen. Mannen som objekt. En ovanlig vinkel.
Den tyska vågen
Våren 2005 var också den tyskspråkiga dramatikens återkomst till den svenska teatervärlden. En skön motpol till alla anglosaxisk dramatik som annars dominerat våra scener de senaste decennierna.
Först kom nobelpristagaren Elfriede Jelineks omskrivna Prinsessdramer med premiär redan hösten 2004, men som spelades på Teater Galeasen till och med våren 2005.
Och På Dramaten fick Gunnel Lindblom äntligen, efter många års tjatande på olika teaterchefer, grönt för att iscensätta Jelineks landsman och förebild, den österrikiske författaren Thomas Bernhards samhällskritiska pjäs De sammansvurna.
Så har vi Riksteatern/Riks Drama som tack vare regissören Melanie Mederlinds initiativ hade Skandinavienpremiär på Lukas Bärfuss pjäs Våra föräldrars sexuella neuroser. Dessutom är de på gång med Elfriede Jelineks In den Alpen Men redan 2003 lanserade de tyske René Polleschs Människor på skithotell, en föreställning som aldrig fick premiär på grund av att Stina Rautelin skadade vadmuskeln. Så var Riksteatern också framsynt nog att redan 2001 knyta en dramaturg med tyska som modersmål till institutionen, vilket troligtvis har bidragit till vågen av så mycket tyskspråkigt nyskrivet på Riksteatern.
Nyskriven tyskspråkig dramatik bjöd också Teater tribunalen på med Martin Heckmanns Skjut då, varuhus!. Dessutom, för att åter nämna Teaterhögskolan i Luleå, Marius von Mayenburgs Det kalla barnet (som ju Dramaten satte upp redan 2004 i regi av Staffan Valdemar Holm).
Intressant att reflektera över är att tre av de nämnda tyska dramatikerna, Mayenburg – Bärfuss – Heckmann, är födda så sent som på 70-talet.
Patriotisk sommarteater
Som motpol till den tyska vågen: Strindberg, byoriginal, Astrid Lindgren och lokala skrönor från den svenska landsbygden.
För att avrunda med någonting pågående. Det slår mig när jag sitter och redigerar årets sommarteater ( se vår guide) hur extremt patriotisk och konventionell den med få undantag är (ursäkta alla som ändå sätter upp originella och udda uppsättningar, men det är ni som bekräftar regeln).
Rumsrent som utomhusteater verkar i princip bara pjäser av Strindberg och andra kända svenska författare vara – samt skrönor och dramatiserade historier om gamla helgon. Den enda dramatikern med utländsk bakgrund som verkar vara brett godkänd att spela för sommarlediga svenskar är förstås Shakespeare. Traditionsenligt sedan 1989 på Romateatern, Gotland samt hos Spegelteatern med jämna mellanrum sedan 1985 – och i övrigt frekvent utspridd på flera sommarteatrar över hela landet.
Borde inte Sverige orka med mer farlig och nyskapande teater även sommartid? Denna årstid om något borde ju vara intressant att våga introducera främmande dramatiker och nya pjäser på. Lätttillgängliga spelplatser, inte sällan gratis inträde och med plats för både farfar och hundar i gröngräset.
Nyfiken på att veta mer om de föreställningar jag nämner i krönikan? Flertalet har vi recenserat här i nummer. Sök bara på titeln i vårt arkiv »
Loading ...
