När jag såg föreställningen Pappa på Kulturhuset med en väninna var det som att vi båda två andades ut, i en lättnad över att en kramp släppt. Det var kropparna, mångfalden av olika sorters kvinnokroppar på scen, som gav oss en känsla av befrielse. En gammal kvinna, en stor, en liten och vän, en kurvig – alla fick de vara skapande subjekt, även kroppsligt. Springa runt i underkläder, dansa, uttrycka ångest och sexualitet i sina rörelser. Inte förrän man känner den där lättnaden inser man hur ovanligt det är att se kvinnor som är fria att uttrycka sig själva – vars kroppar är en kreativ möjlighet och inte en begränsning som stoppar in dem i ett fack.
Mellan orden och föreställningen står kroppen. Skådespelarens kropp – hur den rör sig, hur den står stilla. Och hur den ser ut. Medan orden som sägs påverkar publiken via intellektet går kroppens budskap ofta in någon annan väg. Direkt in i den oreflekterade känslan som lägger även denna upplevelse till människans omedvetna erfarenhetsbank: Så ser en kung ut, så ser en tjänare ut. Så ser en man ut och så ser en kvinna ut.
Kan kropp kränka?
Men hur självmedveten är teatern om de kroppsliga budskap om könsroller som den sänder ut? På textnivå är de flesta i dag i alla fall upplysta om att vissa saker kan uppfattas som kränkande. Men på kroppslig nivå?
– Det finns väldigt lite medvetenhet om hur kroppars rörelser påverkar, säger kritikern och teatervetaren Ylva Gislén.
– Om man ska ta konstformen teater på allvar måste man beakta kroppens betydelse, budskapet som förmedlas ligger inte bara i texttolkningen. I och med att teatern är så fysiskt närvarande, att kroppar på scenen spelar för kroppar i publiken, påverkar en kvinnas begränsade rörelsefrihet mig som publik väldigt direkt.
Teatervetaren Ulrika von Schantz är i full gång med att avsluta en doktorsavhandling om kropp och förkroppsligande av skådespelare i deras könsroller på teaterhögskolorna. Hon har bland annat tittat på den tysta kunskap som förs över från lärare till elever och som skådespelarkonsten bygger på. Den bär på många outtalade sanningar.
– Det handlar om vad som anses vara spelbart, vad som går att göra i olika genrer.
Och då kan könsstereotyper komma att reproduceras , också som en del i teaterhögskolornas uppdrag att föra vidare traditionen. Med tradition kommer konvention.
Genusmedvetna studenter
Många av studenterna är väldigt medvetna om genusfrågor, enligt Ulrika von Schantz.
– Men de har också en väldig vilja att bli satta i spel. De är öppna och ofta beredda att bara gestalta utan att ifrågasätta.”
För tjejer som börjar på teaterhögskolan innebär utbildningen också ett krav på att bryta med de kroppsliga könsrollsmönster som de redan socialiserats in i. En flicka ute i verkligheten ska vara sexig, men inte kåt, kontrollerad men inte trist – hela tiden lagom för att varken kallas hora eller lebb. I utbildningen tränas de i stället att spela på hela sitt kroppsliga register och spränga gränser för vad en fin flicka förväntas göra. Samtidigt ska de tränga in sig i de många gånger stereotypa kvinnoroller som världsdramatiken erbjuder. Och för att kunna göra det måste de oftast passa in i det som förväntas av en kvinna. I sitt utspel och i sitt utseende. Det blir lätt en ond cirkel, och de som avviker på olika sätt får ofta problem.
Olika kön – olika utbildning
Samma fenomen gäller även män, men toleransen och acceptansen för avvikelser tycks ändå större.
– Den allmänna acceptansen för kvinnornas kroppar rör sig inom ett trängre spann. De som är stora tycks ofta efter utbildningen hamna i det komiska facket, oavsett deras övriga kvaliteter, säger Ulrika von Schantz.
Ja, man kan fråga sig varför begåvade skådespelare som Babben Larsson valt att bli humordrottningar. Eller varför Göran Ragnerstam aldrig känt sig tvungen att skämta om sin vikt.
Eller så hamnar de i problemformulerarfacket. När kvinnors kroppar på scen inte bara mjukt infriar alla förväntningar på hur en kvinna som vågar visa sig i offentligen ska se ut så syns de ofta i sammanhang som problematiserar just kroppen. När det är lite feministiskt, när det handlar om ätstörningar eller sjuka kroppsideal, då får kvinnor både ha ångest och vara kroppsligt äckliga. Kvinnors ångest över sina kroppar (Som i The good body, Mitt liv som tjock, Bergsprängardottern som exploderade) är inget hotfullt känslouttryck.
Det är svårare när kvinnor ska vara äckliga utan att skämmas. Ulrika von Schantz berättar om ett möte med en kvinna som mot slutet av sin utbildning fick problem när hon skulle spela Teresias, den blinde siaren i grekiska tragedier. Denne siare, med erfarenheter av både manlig och kvinnlig sexualitet, skulle gestaltas i form av en ful och motbjudande gammal man, men som ändå åtnjuter respekt och har attraktionsvärde.
– Hon sa till mig: ”Jag hade inga verktyg för att göra en sådan roll och då började jag fråga mig om vi (män och kvinnor) verkligen får samma utbildning”.
Sexualisering begränsar spelet
Visst finns det normer som styr även mannens kroppslighet, men den har som utgångspunkt en större frihet. Den utlevande, svettige och motbjudande mannen som ändå förtjänar all kärlek fanns i Brecths Baal som sattes upp på Elverket i höstas. Där fanns även de enbart sexiga unga kvinnorna.
– Det manliga geniet får vara knäpp och galen, konstaterar Ulrika von Schantz.
Män får betydligt oftare än kvinnor uttrycka ”allmänmänskliga” känslor och tillstånd.
– Kvinnor begränsas av att deras kroppar värderas sexuellt, menar Ylva Gislén.
Som i Fröken Julie på Dramaten, där Julies kroppsspråk reducerats till en nästan bara sexuell varelses, hennes åmande och kråmande gjorde henne till en irrationell och obegriplig människa.
– Om man känner att ens kropp hela tiden tittas på som ett sexuellt objekt medan man spelar så får det effekter på spelet. Och när en regissör utan anledning sätter på en skådespelare höga klackar så begränsar det hennes rörelsefrihet och förstärker den sexualiserade blicken så att hon får svårt att förhålla sig till något annat.
På teaterhögskolan i Malmö, där man av tradition fokuserat mycket på de fysiska aspekterna av skådespeleriet, försöker man komma åt de underliggande fördomar som styr utbildningen av män och kvinnor.
– Vi kan aldrig frigöra oss från samhällets syn på kroppen. Det är naivt att tro att vi skulle vara helt fria, i stället måste vi bli mer medvetna om vilka normer som styr oss, säger Kent Sjöström, tidigare rörelselärare på skolan som nu skriver en doktorsavhandling om skådespelarens fysiska handling.
Ylva Gislén har tittat på hur akrobatikläraren på skolan förhåller sig till manliga och kvinnliga elever och upptäckt att det finns ganska stora skillnader. Männen blir mer bekräftade i sin kroppslighet, den anses har mer energi och större kroppslig kapacitet.
– Men när det kommer till smidighet och kontroll över kroppens småmuskler är kvinnorna överlägsna. Allt handlar om vad man värderar.
Samhället springer ifrån traditionen
Ulrika von Schantz menar att traditionen på sätt och vis blivit ifrånsprungen av samhället när det gäller synen på mäns och kvinnors kroppslighet. Hon berättar om generationskillnader och komplikationer som kan uppstå när studenters självuppfattning krockar med åsikter om hur man är kvinnlig och manlig på ”rätt” sätt. En väg att bryta upp detta är att till exempel föra in queerteoretiska utgångspunkter mer i teaterarbetet.
– Men det handlar också om tolkning. Det som är manligt och kvinnligt behöver inte vara knutet till män och kvinnor. Om man hela tiden tolkar det bokstavligt blir det väldigt tråkigt. En tolkning av dramatiken i form av förenklade könsdikotomier blir problematisk ”och drar oss tillbaka i över- och underordning”, som en student uttryckte det.
– I utbildningen är man också mycket medveten om den här problematiken, och seriöst arbete på flera plan pågår för förändring, påpekar Ulrika von Schantz.
Hur farligt är det med en teater som reproducerar könskonservativa kroppsideal? Det kan fungera som en symbolisk bild av den konflikt som vi trots allt hela tiden ser omkring oss. Och det behöver inte vara illa.
Men Ylva Gislén tycker att teatern borde ta chansen att vara progressiv.
– Om man på scenen förhöll sig friare till vad män och kvinnor kan uttrycka med sina kroppar skulle det kunna leda till en frigörelse även för publiken, säger Ylva Gislén.
Loading ...
