”She is clothed in strength and dignity, and she laughs without fear out of the future.” Nej, bloggaren Blondinbellas peppande citat skulle inte ha haft någon som helst effekt på Zebraflickan. En av tusentals tjejer vars mest iögonfallande accessoar är sönderskurna armar. Författaren Sofia Åkermans egna erfarenheter och självutlämnande bok får nu scenisk gestaltning av ”Sveriges tyngaste teater”.
Zebraflickan (Hanna Alström) står ensam på scen, iklädd jeans, grå sweatshirt och gympadojjor. Utan någon scenografisk fond berättar hon sin historia. Om den tidiga barndomens rädslor och oro. Då hon redan lekte med den melankoliska tanken på hur en röd ros skulle pryda hennes kista. Hur ensamhet, ångest och självhat liksom bara eskalerade okontrollerat medan följeslagaren Lucifer slog en järnring kring hennes inre och allt mer högljutt skrek hur ful, fet och värdelös hon var.
Omgivningen stod handfallen, betraktandes den sjuka flickan som med så skrämmande kraft tuktade sin kropp med svält eller rakblad. Några gör tappra uppmuntrande försök: ”Men du som är så söööt! Du ska väl inte vara olycklig.” Själv känner hon, att inte förrän den dagen då hon kan beträda snö utan att lämna spår, först då kanske hon kan acceptera sig själv.
Det blir en resa genom en vårdapparat där förståsigpåare bollar diagnoser innan de slentrianmässigt utropar Zebraflickan till dagens ”borderline”!! Var hon det inte förr så blev hon tack vare psykvården en drogad, suicidal och hospitaliserad drama queen. Någonstans bland självmordssäkrade rum och för henne helt opassande medpatienter tröttnar hon och väljer livet.
Föreställningens tema och angelägenhetsgrad är odiskutabel, även om man inte kan kalla den fullödig teater. Det hela framförs i en redovisande ganska krass ton, som uppläsandet av ett vittnesmål. Det framgår av samtalet efteråt att detta var ett medvetet val av regissören Ulf Stenberg. Att inte överdramatisera, vara för tydlig genom att visa blodiga såriga armar. För att undvika allt för starka känslor och risken att ”smitta” unga självskadebenägna tjejer i publiken.
Textens egen densitet är i sig tillräcklig för att fängsla åskådaren. Så när Zebraflickans ångestkramper framförs som i en breakdance är det nästan befriande att slippa fler ord. Vi lämnas välbehövligt nog i en hoppfull ton om att den största gåvan vi kan ge våra unga är ett sammanhang och bekräftelse på att de finns.
Teater Fryshuset tilldelades i år Teskedsordens pris för sin insats ”för ett mänskligare och tolerantare samhälle”.
Loading ...
