Redan i inledningen känns det att någonting inte stämmer med Norrbottensteaterns stora höstuppsättning Krymplingen på Inishmaan. Iscensättningen är full av slarv. Speciellt i de små detaljerna fuskas det friskt, som den fotogenlampa som bärs omkring med lågan bara någon centimeter från skådespelarens hand. Aj, nu bränner han sig, tänker jag från åskådarplats. Men han bränner sig inte, för lampan är batteridriven och allt är egentligen fejk – och någonting stort i illusionen går förlorat.
Krymplingen på den lilla irländska ön blir häcklad, trakasserad och längtar bort från det inskränkta. På grannön pågår en filminspelning. Lockad av det fagra Amerika och en framtid som filmstjärna lyckas krymplingen ta sig över både till grannön och så småningom till Hollywood.
Handlingen gapar efter mycket. Att det skulle kunna bli en pjäs om brustna drömmar och om varje människas plikt att gå sin egen väg och pröva lyckan. Men i stället blir det mer som ännu ett avsnitt av Hem till gården med stickade gensar och ruffiga rollfigurer.
Med sådana utsökta musiker och med Irland som tema skulle taket kunna ha lyft bara med musiken. Men de går i uppförbacke. Musikerna kämpar utan att lyckas tända gnistan på premiären. Kanske blir det fel för att de klätt ut sig till irländska gubbar med skepparkrans. Bättre om de haft elgitarrer och trumset och rockat loss i hörnet till vänster.
I stället för scener drar det ganska ofta mot sketcher där Maggan Gudmundson i och för sig är rätt fräck som gammal 90-årig alkoholist. Men det räcker inte för att rädda kvällen. Humorn är mestadels rätt billig. Inte ens kvällens bästa skådespelare – Roger Storm och Jennie Silfverhjelm – lyckas få stopp på läckaget i denna irländska roddbåt i krabb sjö.
Sjunker som en sten till botten gör alltihop när krymplingen till sist vinkar farväl till publiken i slutscenen och spottar blod från sina infekterade lungor. Sensmoral: han fick i alla fall kyssa och smitta ner grannflickan innan han själv dog i lungsot. Allah ackbar!
Loading ...
