Dramatikern Niklas Rådströms tolkning av Don Quijote ingår i Göteborgs stadsteaters satsning ”Lätt text på scen”. Den spelas i Studion, där publiken länge bjudits på ny, ofta abstrakt, ibland yvig scenkonst. Att så få se Miguel Cervantes klassiker med tydliga karaktärer, underfundiga repliker och rejäl scenografi känns därför riktigt fräscht. Därmed inte sagt att regissören Stefan Metz uppsättning gör originalberättelsen full rättvisa – för det hade krävts ett par timmar och åtskilliga lager av berättande till. Så verkar inte heller ambitionen vara att beröra på djupet, utan att ta publiken på en berättartraditionell åktur mellan slapstick och metateater.
Det börjar med Victoria Olmarker och Per Sandberg i en frustande dialog som häst respektive åsna. De två klassiska krakarna måste så klart vara med, men i efter öppningsgnabbet blir det upp till publiken att föreställa sig djurens lunkande siluetter. Så kliver mannen som tycks född för att spela don Quijote in på scen: Thomas Nystedt. Han har den gängliga fysiken, den skolade rösten och en komisk nerv som tillsammans skriker Sorglig Riddare.
Men Metz jobbar som sagt meta, och låter publiken rösta fram huvudrollsinnehavaren. Den inte så teaterovana åskådarskaran pekar alltså genusmedvetet på Victoria Olmarker, och Nystedt får snällt ta på sig Dulcineas frasande kjolar. Tjafset om rollerna som sedan återkommer blir visserligen kul i sig, men först när Nystedt kuppar åt sig huvudrollen faller dramat ordentligt på plats. Jämte den lika perfekt type-castade Per Sandberg som Sancho Panza förkroppsligar han don Quijote på pricken. Med mer genuina förutsättningar vore han briljant.
Uppsättningen är en charmerande och fungerar väl som den ”tröskelsänkare” teaterledningen tänkt sig, men den kvardröjande känslan är att här finns potential för mycket mer. Personligen hade jag velat se Thomas Nystedt gå på djupet, och få möjlighet att spela på fler strängar än den uppenbara, komiska hos don Quijote. Det hade utan problem räckt till en helafton på stora scen.
Loading ...
