”Lite fånigt” är mitt unga sällskaps sammanfattning av Pingviner kan inte baka ostkaka på Folkteatern i Göteborg. Det ante mig. En ettakladdare som läser hästböcker och tittar på lajvarprogrammet Barda känns inte direkt klockren framför tyske dramatikern Ulrich Hubs absurda slapstick om dumglupska pingviner som snyltar ostkaka av gammläskiga mullvadar.
Det hjälps inte att självaste Lars Norén är regissör, eller att allt kokar ner till den livsviktiga lågstadieläran om hur man är en bra kompis. Det är ändå lite fånigt för hästtjejen. Den perfekta publiken är snarare kavata femåringar som inte har börjat tycka att vuxna är löjliga.
För det är ärligt talat rätt löjligt med tanter och farbröder som klär ut sig i djurkostym och låtsasbråkar. Det är inte förrän i 40-årsåldern man börjar uppskatta sådant igen.
Japp, som vuxen hittar man delar av det här verket att ha kul åt på riktigt. En sådan del heter Lena Birgitta Nilsson och bär en mullig outfit med fjädrar, volanger, rejäl näbb och dito kulturtantväska. Hon är den förslagna hönan med musikalkomplex som utövar utpressning på de glupska pingvinerna, sjunger kluckande kupletter och gullar med sin chihuahuabetonade dammsugare.
Hennes talspråk är snyggt hönsifierat, med lätta falsettglidningar på rätt ställen. Rörelsemönstret diskret fågellikt. Hon har de mest tacksamma, sublima replikerna – och hon levererar dem med briljans.
Julia Marko-Nord och Johan Friberg har inte fått lika dynamiska karaktärer att bita i, men deras fega pingviner är klumpedunsigt skojiga.
Lars Magnus Larsson gör den skraltige mullvaden som blir bestulen på sin kaka, med stor värdighet. Trots sin skrämmande mask är han rent hjärtskärande i sin gammelmansroll.
Det är ett understatement att Norén har varit med förr, och självklart märks det. Pjäsen är välsvarvad och effektiv, men samtidigt så genomtänkt att stämningen av och till blir lite ansträngd.
Pingvinerna tar i från de skulpterade jättetårna för att verkligen nå sin publik, men får aldrig riktigt den kontakt de söker.
Pingviner kan inte baka ostkaka är en kul uppsättning, och ibland är det just kul man vill ha på teatern. Nästa gång Norén tar itu med en barnpjäs önskar jag dock att han plockar in lite mer av livets svärta i bilden.
Det är han så bra på, och det unnar jag även barnpubliken att få uppleva.
Läs också Nummers intervju med Lars Norén inför premiären
Loading ...
