Lagom till att valcirkusen drar igång på allvar sätter Susan Taslimi upp Louise Boije af Gennäs nyskrivna politikerdrama Kvinna klädd i solen. Och här är det minsann fart i manegen. Familjen Kruses vardagsrum, stilrent inrett med såväl superellipsbord som Myranstolar i vitt, är platsen för detta drama där framgång är lika med totalutförsäljning av all moral och där personlig tragedi kan användas som användbar spelpjäs.
Anna Kruse svarar i telefon med sensuell sängkammarröst. Denna medietränade och alltid tillgängliga partiledare i vågmästarpartiet Socialliberalerna, är en räv till både politiker och skådespelerska, skicklig att vända kappan efter de vindar som för tillfället blåser mest gynnsamt. Anja Lundqvist spelar henne med lika övertygande cynism som påklistrad inställsamhet. Hennes pressekreterare Marlene (Tina Råborg) visar sig ha ett tillbakahållet begär under den korrekta gråkoftan. Lennart Jähkel, som Annas man Pontus, blir alltmer kuvad i sin mansroll medan dottern Nelly, i Anna Åströms gestalt, har lärt sig mammas knep för att nå dit hon vill. Lägg till detta Ralph Carlssons grävande journalist Valter på hemma-hos-reportage i det Kruseska hemmet och Boije af Gennäs har därmed ritat upp spelplanen för en valrörelse där mediebevakningen handlar mer om politikernas personlighet än om konkreta sakfrågor.
Föreställningen är rapp och fyndig i såväl text som regi. Intrigmässigt är pjäsen en fars, där alla har något att dölja, där det görs olämpliga entréer i komprometterande ögonblick och där rollfigurerna undan för undan kan koppla varandra med allt fler hållhakar. Med absurda dansintermezzon och en musikalisk inramning hämtad från tv:s Let´s dance förpackas uppsättningen i sitt slutgiltigt hysteriska emballage.
Kvinna klädd i solen är, lika lite som något av blockens valseger, en pjäs som kommer att förändra världen. Däremot funkar den som lättsmält och tillskruvad samhällsanalys. Och inte kan väl någon av våra verkliga politiker mäta sig med Anna Kruse i utstuderad charm och råbarkad slughet?
Loading ...
