Jag får otäcka rysningar av ordet kulturarv. Särskilt som det i kulturpolitiska diskussioner gärna drar fram i armkrok med verbet ”bevara”, som om det vore en självklarhet att allt gammalt och ”klassiskt” bara är fantastiskt. Att ärvd kultur är något som alla gillar och därför måste skyddas till varje pris.
Att ”bevara kulturarvet” låter i mina öron som en stel och konservativ ambition – som att här finns ett inbyggt motstånd till att släppa in något nytt och annorlunda som inte tillhör den vedertagna kanonbildningen, nytt från andra kulturer eller från andra uttrycksformer.
Men när jag denna helg fått chans att frossa i en norsk scenkonstfavorit som Jo Strømgren, tänker jag att det här med kulturarvet trots allt är ganska roligt ibland. Bara man skjuter parhästen ”bevara”, vilket Strømgren gärna gör och blåser coolt i pistolmynningen. Även om han förstås har ett ganska västerländskt och manligt kanoniserat utgångsläge.
På Dansens Hus ser jag den dansdansiga sidan av Jo Strømgren, när Norrdans gästspelar med Kvart och Sunday, Again, efter att kvällen öppnats av Thomas Noone Dance och det pulserande rytmiska stycket Tort.
Kvart är Jo Strømgrens mycket fria tolkning av Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Eller snarare har han använt alla surrealisters älsklingssaga som en språngbräda för att göra ett koncentrerat och accelererande stycke om barnets introduktion i vuxenvärlden.
Med ett fantastiskt kostymarbete, däribland en helt underbar och fluffig kaninbyxa med tillhörande öron, etableras dröm- eller verklighetsperspektivet lika lätt som igenkänningen. För här har vi kulturarvet att tacka för vetskapen om att Alice är den ljushåriga flickan med blå klänning och hårband, oavsett om vi förvarar vårt kulturarv i bokens originalteckningar eller hos någon Disneyversion.
I Sunday, again blir det ett liknande strømgrenskt kulturhistoriehopp, med klassiserande steg som speglas effektfullt i samma högblanka, svarta golv som Kvart nyss dansades på. Vackert så jag nästan får andnöd ihop med den transparenta fonden som skapar spännande bilddjup och där helheten, med kostymer som kanske antyder barockkjolar och orientaliska byxor i en och samma drapering, tillsammans med musiken av Johann Sebastian Bach, skapar en mycket klassisk känsla.
Men så smygs distanserande gester in. Några ifrågasättande blickar, komiska entréer och gruppmarscheringar tvärs över scenen som bryter av det högtravande och lämnar kulturarvet därhän för att göra sin egen grej. Så där lite ironiskt-barockt, liksom för att förbrylla oss i var gränsen går för ”det klassiska”. Och samtidigt enormt väldansat.
I Strømgrens helt underbara dansteaterföreställning Selskapet, på c/o Stockholms stadsteater, är det kaffet som representerar såväl kulturarv som kulturkonservativism. En klubb för kaffedrickare, kommunicerande på obetalbar hittepåfranska, utsätts för en kinesisk infiltration. En använd tepåse dyker upp i kaffesalongen och med elchocker och tortyr ska den skyldige smugglaren avslöjas.
På ett lika naivistiskt som raffinerat sätt hälls så världspolitiken ner tillsammans med vardagsrasismen i en konflikt om sällskapsdrycker. Och medan vi vrider oss som mest av skratt i bänkraderna åt den ganska politiskt inkorrekta parodin på kineser – delvis ursäktad med att det drivs lika mycket med västerlänningar samt försvarad av det absurda i att suget efter österländsk kultur förvandlat de franska kaffedrickarna till kinesiska te-kommunister – slår aktörernas underhållande paranoia över i ett betydligt allvarligare hot.
Helikopterljudet övergår i bombsalvor. Tramset blir allvar och med en hastig tanke på dagens världspolitiska läge kan man applicera budskapet på vilket krig som helst, eller vilken religionskonflikt som helst. Eller vilken dubbelmoralsproblematik som helst.
Men i sitt politiska allvar är Selskapet alltså samtidigt ordentligt underhållande och på alla sätt och vis en scenkonstnärlig koffeinkick som rekommenderas starkt som igångsättare av teateråret 2010.
Kanske möjligen att den mest inbitna antikoffeinisten kan uppleva tematiken som anstötlig, när tedrickarna till syvende och sist ändå förförs av kaffedoften i finalen. Men det kan väl knappast finnas särkilt många öppna kaffemotståndare så här års, i smällkalla och postjulsega januari? Jag menar – fika, det är ju en del av vårt gemensamma kulturarv. Och kulturarvet är ju något som alla automatiskt gillar. Eller … hur var det nu?
Se ett smakprov av Sunday, again med Norrdans
Se ett smakprov ur Kvart, med NorrDans
Se ett smakprov ur Selskapet (The Society)
The Society – Excerpts from Jo Strømgren Kompani on Vimeo.
Länkar
Stockholms stadsteater
Dansstationen
Dansens Hus
NorrDans
Loading ...
