Tiger Lillies välförtjänta kultstatus hänger mycket på att de tilltalar dem som låter sig förtjusas av cabarétpräglade sånger om samhällets baksidor. Horor, mördare, våldtäktsmän och pyromaner florerar gärna i deras texter, som ofta är absurt komiska, men dessa barnförbjudna stycken sparar gruppen denna gång till en separat konsert som följer efter paus. När de tolkar Flickan med svavelstickorna är sagans inneboende olycka liksom för tragisk för att skämta bort, vilket Tiger Lillies naturligtvis har förstått när de återberättar den med sina nyskrivna texter. Som barn tyckte jag själv att denna historia över huvud taget var för sorglig för att få stå bland mina godnattsagor.
Snön faller lika poetiskt över scenen som den inledande antecipationen i textraderna ”You’ll lose your life, you won’t last the night / on this starlit night” och sångaren Martyn Jaques är den utomstående berättaren som spelar aktivt mot uppsättningens två mimskådespelare. Ibland stjäl han dock lite väl mycket av spelutrymmet.
En känslofylld stråktrio förstärker gruppens dragspel, trummor och ståbas uppe på scenen och fältet ligger därmed öppet att fullkomligt vältra sig i sentimentaliteten kring den lilla ihjälfrusna flickans öde. Titelrollen – The little match girl – gestaltas barfota, utan repliker och i trasig klänning av dansaren och mimaren Laetitia Angot.
Regissören Dan Jemmett har valt att balansera upp berättelsen genom att förstora rollen av flickans far, som inte bara är ansvarig för att ha skickat ut dottern att sälja tändstickor i den bistra nyårskylan efter hot om stryk, utan även gjorts till en sjavigt klädd suput och handlingsförlamad betraktare av den hallucinatoriskt framställda tragedin.
På något spöklikt vis påminner också skådespelaren Bob Goody om H C Andersen själv, vilket öppnar för en möjlig tolkning av att han samtidigt skulle kunna spela författaren som betraktar sin egen tragiska skapelse. Emellanåt byter gubben och flickan kläder, liksom de ville sätta sig in i varandras livsöden.
I en perspektivfördjupad scenografi, där flera prosceniebågar ställts bakom varann enligt ryska dockan-principen, vandrar Angots spröda gestaltning tyst fram genom berättelsens nyupptäckta lager och tar fasta på de få strimmor av ljus som Andersen bjuder. Och det är verkligen fint, men precis som i mycket annan musikteater är musiken den största behållningen här. Men applåderas måste ändå att denna färgstarka musiktrio, tillsammans med ensemble och regissör, lyckats bygga ut Andersens korta berättelse till en timslång, sevärd musikteaterföreställning.
För även om texten inte uppmanar till några större dramatiska utsvävningar, så är tematiken om barnets utsatthet, fattigdom och brist på kärlek något som man absolut måste fortsätta att berätta om på teatern, så länge dessa problem envisas med att existera i vår värld. Och i detta obehagliga avseende hänger sig föreställningen kvar i minnet minst lika mycket som Tiger Lillies senaste kompositioner.
Loading ...
