Kulturhuset: En svensk trilogi

I Swedish Building Tradition – Now and Then föreläser Östberg i egenskap av sammanbiten arkitekt, truligt koncentrerad i sin strävan att vara myndig och trovärdig. I sin stelbenthet blir alltihopa väldigt komiskt, men också otäckt! Hjalmar Brantings visionära ord om att bygga bra billiga bostäder åt alla klingar hopplöst arkaiska då Östberg förevisar rörliga bilder från Hammarby sjöstad och Gåshaga pirar alltmedan Whitney Houston brölar på om att bli fri.
   En svensk Tiger med Göran Gillinger är en skådespelaruppvisning på högvarv. Här får man anledning att fundera på hur det egentligen stod till med den svenska neutraliteten under andra världskriget. Liksom på hur lätt det är att manipulera sanning liksom konst. Det är inte bara med Hollywoodgrepp som storslagen musik och känslosamma one-liners vi låter oss luras.
Bara tre repetitionsveckor gammal är den sista delen i trilogin – för närvarande med arbetsnamnet Propaganda. Som publik känner man sig unikt och välkommet inbjuden att delta i Johanna Skobes och Piotr Torsawa-Giros process under Östbergs ledning. Här ser vi en ensemble totalt ärliga i uppsåt och handling, vilket konstnärligt egentligen blir alldeles galet. Här görs alla upptänkliga ”fel” som finns för att göra teater. Inledningsvis läser Johanna Skobe innantill en lång text om vad vi förmodas ha upplevt i de två tidigare verken och vad i detalj vi ska få uppleva i det kommande. Som att förstöra en rolig historia genom att berätta poängen!
   Men efter två timmar av ”Propaganda” känner jag mig ändå inte lurad. Hos denna trio finns en sådan högst påtaglig tro på att konsten kan vara en förlängning, en förstärkning, ett förtydligande eller rentav avslöjande av den riktiga världen och de äkta känslorna. Här sätts begrepp som tid, rum och dramaturgi ur spel. Här njuter skådespelarna av en halvtimmes massage på scenen utan att fuska eller skynda på. Här tycks en dans-pas-de-deux improviseras fram ur vad som uppstår just då, just där mellan de båda dansarna. Det är någonting i detta som berör mig så oerhört starkt att jag darrar hela vägen hem…
Och därför känns det förstås helt riktigt att Jens Östberg efter föreställningen överraskas med blommor, champagne och Konstnärsnämndens Cullbergstipendium på 100 000 kronor för att han är ”en unik hybrid inom svenskt dansliv”.