Under en längre tid har vi på redaktionen haft som hobby att samla på kulturskägg – och då specifikt inom scenkonsten.
Vi är ense om att det är kulturminister Leif Pagrotsky som är trendsättare i sammanhanget och får andra kulturnissar att kasta såväl vettet som rakhyveln i papperskorgen.
Och det är inga små skägg vi talar om, utan ett så kallat revolutionärt helskägg (se skägglänk »), vilket har sitt ursprung i 1848 års revolutioner i Frankrike och Tyskland, snabbt spritt av soldatmassorna som rörde sig genom Europa under Krimkriget 1853-1856. Det mest exemplariska revolutionsskägget bars av Karl Marx.
Skägg, hår i ansiktet. Kanske en manlig försvarsmekanism: Jämställdhet inom scenkonsten i all ära, men vi män som är kvar i den ska åtminstone vara riktiga karlar, grottmän. Vi ska bära skägg, revolutionärt skägg. Inom parentes kan också nämnas att skägg växer bara på fullvuxna män – alltså en vink om makt (se åter skägglänk »).
Några aktuella kulturskägg våren 2006
Leif Pagrotsky, Sveriges kulturminister
Linus Fellbom, ljussättare och regissör, aktuell med regi av Rickard III i höst
Johan Inger, konstnärlig ledare för Cullbergbaletten
Jakob Eklund, skådespelare i föreställningen Köra och vända som spelades på Stockholms stadsteater våren 2006
Lo Kauppi, Skådespelerska, bär lösskägg i föreställningen Jösses flickor
Kärringen mot trendströmmen är däremot Lars Norén som hotar med att (citat) ”raka skägget och polisongerna av Ibsen” när han iscensätter Lille Eyolf till hösten. Tur då att Ibsen har varit död i 100 år.
Loading ...
