Ännu mer förbannad är en representant från en teaterförening. Hon låter oss via omvägar förstå att hon inte (citat) ”orkar svara på våra idiotiska frågor” och ifrågasätter om vi inte har något (citat) ”viktigare att diskutera”. Det framkommer att hon är rädd för att om vi kackar i eget bo, d v s ifrågasätter vilka som besitter kulturmakten i Sverige, så förlorar vi våra statliga bidrag och ger frisparkar motståndarna.
Jag får inte ekvationen att gå ihop. Menar hon att media inte ska kunna granska makteliten inom kulturen likväl som inom Skandia, SL och Ericsson?
Plötsligt blir ämnet mer intressant än vi hade tänkt oss från början. Anledningen till att vi valde det som minitema i tidningen (större kan det tyvärr inte bli eftersom vi egentligen inte arbetar utifrån ett tidskriftsperspektiv, utan är en dagstidning för snabba nyheter), var egentligen först och främst p g a den debatt som uppstod i Västerbotten efter att någon hade klottrat ”Krossa kultureliten” på Norrlandsoperans fasad tidigare i år. Kort därefter lät teaterns konstnärlige ledare och vd, Magnus Aspegren meddela att han skulle vilja tillägga: ”Låt stå!” ( Läs hans artikel om varför)
I samma veva går Plural, ett nätverk för unga kulturarrangörer, ut med samma slogan: ”Krossa kultureliten”, något som nu håller på att växa till en hel kampanj (Läs en intervju med projektledaren i Nummer – se faktarutan). Föreningen känner uppenbarligen en maktlöshet ifråga om att komma in i det redan befintliga kulturlivet eftersom alla stolar på första parkett redan är upptagna och inte förhandlingsbara att byta till sig mot tredje raden. Folk är uppenbarligen frustrerade. Det kokar i grytan. Har vi att göra med maktmissbruk?
Kulturelit – en tolkningsfråga
Men för att reda ut begreppen. Kulturelit som spetskompetens precis som inom andra branscher – eller maktmissbruk i just bemärkelsen stänga ute andra aktörer på marknaden? Varför är ordet i första hand fyllt av negation i det svenska språket, medan exempelvis begreppet elitidrott ses som något beundransvärt? Jag tror man måste gå till botten av den svenska folksjälen för att förstå varför elit och elit inte är detsamma i alla sammanhang. Som en nation bestående av 90% jordbrukare för bara ett drygt sekel sedan, är vi helt enkelt i första hand kroppsdyrkare. Att jobba med kroppen, först agrikulturellt och numera inom idrotten, ses helt enkelt som något hedervärt, medan kultur i allmänhet ofta ses som en diffus hobby – oavsett om skådespelaren jobbar med kroppen. I Sverige har helt enkelt kulturen fortfarande inte en särskilt framstående position, jämfört med exempelvis i Tyskland och Frankrike. Eller varför har vi inte ens en kulturminister som de facto har en humanistisk bakgrund och som senast kommer från näringsministerposten?
Vidare, i flertalet andra europeiska länder tala man gärna om en intelligentsia, det ordet hör man sällan i Sverige, antagligen för att det betraktas som snobbigt. Kultur, i alla former och positioner, ses nog som någonting snobbigt och därmed är självklart en kulturelit enbart ett hot och inte något beundransvärt. För de som står utanför skrået är kultur helt enkelt fortfarande något onödigt ”oknytt”. Kanske är den snobbstämpeln Gustav III:s fel som introducerade utländska truper till Drottningsholmsteatern på 1700-talet och därmed blev hovteatern den första riktigt etablerade teaterformen i Sverige. Och ingenting blir per automatik ”folkligt bara för att det heter Folkteatern, Folkoperan eller spelas i en lada. Varför bekräftar annars Kulturdepartementets nysläppta utredning av kulturinstitutionernas arbete med etnisk mångfald att en femtedel av Sveriges befolkning inte syns i kulturlivet, d v s de som har utländsk bakgrund? Är det folkligt?
Kulturen måste bli viktigare
Kulturen ska ju vara varje samhälles fundament, demokratins viktigaste stöttepelare som ska kunna förhindra krig och svält genom att istället bygga broar mellan människor med hjälp av ord, skapa kommunikation och förståelse bortom den fysiska makten. Och eliten borde vara en hyllad elit, också i egenskap av maktfaktor, en maktfaktor som borde ses med respekt snarare än irritation. Och en makt som ska tålas att granskas precis som andra branschers, media ska oftare ifrågasätta om de som sitter på viktiga positioner inom kulturlivet gör det p g a ren svågerpolitik och kontaktnät snarare än p g a kompetens och kunskaper, ifrågasätta varför samma kulturpersonligheters åsikter manglas i debattprogram efter debattprogram utan större omlopp (som om redaktionerna för dessa debattprogram inte orkade skaffa nya kontakter). Något annat vore att marginalisera kulturen till något som ligger utanför både politiken och samhället, som inte får ifrågasättas. Nej, vi tror att det är viktigt att med jämna mellanrum belysa samhället makthavare inom kulturen, se vilka pjäser som står på kulturens schackbord och var: vilka drag kan vem göra – och hur påverkar det övriga medspelare i demokratins vågskål? Något annat vore kränkande för kulturen.
En del av makten
Och Nummer? Tillhör vi själva den s k kultureliten ur aspekten maktelit? Den frågan lämnar vi till er läsare att svara på (se faktarutan).
Den egna definitionen lyder: Både ja och nej. Ja, ur den aspekten att vi är Sveriges mesta lästa teatertidning och därför äger en indirekt stor makt över publiken. Därtill ges vi ut av Riksteatern. Nej, därför att vi inte äger den sociala status som normalt tillskrivs en tidning av den dignitet vi äger, d v s, vi bjuds aldrig in till seminarier, debatter eller biennaler där andra teaterskribenter har en given plats. Vi får inte heller några speciellt flärdfulla VIP-inbjudningar till galapremiärer från privatteatrarna.
Våra recensioner blir heller sällan citerade av teatrarna i annonser, marknadsföringsmaterial o dyl. Ändå är man angelägen att vi kommer och bevakar eftersom man vet att vi har en stor läsekrets. Så bidrar teatrarna också själva med att bestämma vilka kritiker på vilka tidningar som ska besitta makten.
Utanför VIP-kretsen
Anledningen till att vi på det sättet utesluts ut VIP-kretsen i teatervärlden tror jag beror mycket på att vi ges ut på nätet. Internet har av medietradition lägre status än papper. Sedan beror det förstås också på vår redaktionella profil. Vi har valt att bevaka teater för den breda publikens räkning med framför allt nöjesinriktat feature-material. Det är inte heller fint i teaterkretsar. Det fick vi bland annat veta efter att ha publicerat en artikel där vi lät en publikpanel gå och se en föreställning som de sedan fick tycka till om. Genast kom ett argt brev från en upprörd medverkande i ensemblen. Föreställningen hade blivit recenserad av (citat) ”… en skock, av er tendentiöst utvalda panelhöns”. Han var besviken och hade förstås helst velat bli recenserad av en seriös teaterkritiker och inte vanliga människor ur publiken, vilket måste respekteras. För det och essäer samt analyser är vad som gäller som inträdesbiljett till teaterskribenternas parnass. Därför tillhör vi inte kultureliten.
Men så länge inte publiken har en konsumentombudsman att vända sig till tycker vi det är rätt att släppa in den med åsikter i tidningen. Teaterkritikerna får trots allt inte bara 2 friplåtar till varje premiär, utan också betalt av sin redaktion för att se teater som vi kanske sågar. Publiken får betala flera hundra kronor för en biljett, men kan inte klaga offentligt om föreställningen var kass. Jo, visst har vi en kulturelit, på gott och ont.
Vilket namn som nämnts mest i våra kulturelitartiklar denna månad? Horace Engdahl, vem annars? Välkommen att ta del av alla artiklar i ämnet enligt nedan.
Loading ...
