Kunde mått bättreClaire Wikholm spelar den dumpade schlagerdrottningen och Lennart Jähkel den dekiga storbandskungen i Kristina Lugns Nu mår jag mycket bättre på Stockholms stadsteater. Foto: Petra Hellberg
Recensioner [2009-01-07]

Kunde mått bättre

Nu mår jag mycket bättre av Kristina Lugn
Ort: Stockholm
Regi: Hugo Hansén
Kostym: Sven Haraldsson
Mask: Marie-Louise Hellberg
Medverkande: Claire Wikholm, Lennart Jähkel, Tomas Bolme, Tina Råborg, Richard Forsgren, Marika Lindström
Scenografi och ljus: Lars Östberg
Ljud: Lina Nilsson, Terese Johansson
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. Kristina Lugns Nu mår jag mycket bättre, i Hugo Hanséns regi på Stockholms stadsteater, innehåller både roligheter och tragik. Men hade kanske mått bättre om texten matchats av en mer vågad iscensättning.

En nervöst tantrufsig kvinna i ankelsockor (Marika Lindström), en ensam geolog med lätt stammande tonläge (Richard Forsgren), en prestationshetsig bostadskarriärist i piskande hästsvans och powerstövlar (Tina Råborg) … den ena neurotiskare än den andra poppar grannarna oanmält upp i Barbros lägenhet.
   Att en av de första skälvande dagarna på det nya året smälla av en säsongspremiär med ångesttema känns helt rätt. Alla vi med nyårsangst hänger i alla fall på låset på Stadsteatern: ja snälla, ge oss lite lugn.


Kristina Lugn alltså. Hennes pjäs Nu mår jag mycket bättre har fått en annan titel än när den hade urpremiär på Dramaten 1987 som Titta, det blöder! men det är ingen tvekan om att det är just hennes typiska funderingar kring tillvaron, de sociala hierarkierna, åldrandet, döden i både lakonisk och frossande språkhantering.
   Så. Varför känner jag mig då helt oväntat lite trött på densamma? Faktum är att den här uppsättningen tydliggör hur svårt det där som kan verka så lätt egentligen är: att få Lugns poetiska sentenser att leva det goda scenlivet.


För trots sit-comupplägget där karaktärerna kliver in i handlingen med roliga presentationsrepliker – ”jag är en tragisk karaktär” myser schlagersångerskan Barbro (så som bara Claire Wikholm kan), ”åh vad jag är osalig” knarrar den osynliga vålnaden (Tomas Bolme) olustigt i sina gummistövlar – så blir situationerna sömniga i längden. Trots smäktande tragisk dansbandsaktualitet med klämmiga låtar om krossade hjärtan blir stämningen lika matt som Lennart Jähkels bakfulla storbandsledare Hans Herrman.
   Regissören Hugo Hansén har visst fäst sig vid att här till skillnad från andra Kristina Lugn-pjäser ”finns en konkret handling med riktiga situationer och viljor”. Jag saknar ett experimenterande som matchar texten, och en personregi som förhöjer spelet. Andra akten tillåts visserligen freaka ut lite mer, men att det tydligaste exemplet på detta är att kulissen faller och avslöjar scenutrymmena bakom känns som ett alldeles för utnött grepp att börja året med. Nej, jag kan inte skaka av mig känslan av att den här pjäsen kunde ha mått mycket bättre.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (3 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare