Kungliga Baletten: Andersson, Dawson, Hampson

Örjan Anderssons Quartet #11 är den avslutande delen av en triptyk vars tre verk tagit namn efter de stråkkvartetter av Sjostakovitj, 8, 10 och 11 som utgör det musikaliska underlaget för koreografin. Genomgående för samtliga verk i triptyken är att Andersson mycket sensibelt fångar upp det som är signifikant i musiken. I nya Quartet #11 gör Andersson detta genom att lösa upp sitt kraftfulla koreografiska språk och mjuka upp de klassiska dansarnas uttryck så att rörelsen får en poetiskt diffus mjukhet som tillsammans med kostym och dansarnas ungdom skapar en känsla av oskuldsfull mänsklighet.
   Hugo Therkelson och Jeanette Diaz Barbosa ger genom sin närvaro och sitt samspel verket ett existentiellt djup. Den poetiskt upplösta kvalitén i musik och koreografi framhävs i mötet med scenografen Jens Sethzmans brutalgula kvadrat som står på högkant i centrum av scenen och som utgör verkets gravitationscentrum.
   Centralgestalten i David Dawsons mystiska The Grey Area är Anders Nordström som i ett skymningsartat ljus tolkar Dawsons organiskt upplösta – och tekniskt krävande – koreografi med en sensualitet och integritet som imponerar. Genom sin starka närvaro förstärker han verkets mytiska innehåll som för tankarna till det område där det omedvetna gradvis övergår i medvetenhet.
   Kvällens tredje verk, Double Concerto av Christopher Hampson blev en besvikelse, inte enbart på grund av att dansaren Jan Erik Wikström, som verket skapats kring, skadades under pågående föreställning. Trots att Hampson verkar vilja skapa en glamourös femtiotalsinspirerad balett, och trots att ballerinan Marie Lindqvist glittrar, är koreografi och kostym allt för anonymt utformade vilket resulterar i ett verk som mer för tankarna till Holiday on Ice än Hollywood.