Den osäkerhet som präglar inledningen av baletten försvinner med Christian Rambes entré. Hans tolkning av Änkan Simone ger mig associationer till tv-serien Helt Hysteriskt. Rambe förenar scenisk auktoritet med teknik och ett slags galen humor som gör honom trovärdig och mycket rolig.
Simone har en dotter som hon vill gifta bort med Alan, den något barnslige sonen till en rik bonde. Rollen har balettens roligaste steg, men den har också ett djup och Jens Roséns skickliga och inkännande tolkning gör att man känner med den nobbade friaren. Men den som vinner såväl publiken som flickan är Oscar Salomonsson när han med luftig elegans genomför Colas krävande koreografi. Flickan Lise, Simones dotter, dansas av Nathalie Nordquist, som efter en relativt anonym första akt blir mer personlig i andra akten.
Och så var det alla djuren. Den lilla shetlandsponnyn Allwin som medverkar i första akten har en vacker svans- och hovföring och verkade trivas i sin ovanliga roll. Samma sak kan sägas om tuppen (Jesper Hylin) och hans fyra hönor (elever från Svenska balettskolan) som fjädrar sig med bravur till Graham Bonds spänstiga tolkning av Ferdinand Hérolds musik.
Den här baletten rekommenderas till alla som gillar Jane Austen, dansande djur och komiska baletter. Däremot skall man nog inte ta med allt för små barn eftersom det är mycket dans i två timmar.
Loading ...
