Kungliga Operan: Don Giovanni

Där levererar Peter Mattei (som även gjorde rollen i Peter Brooks visuellt mer stiliserade iscensättning som gästade Operan 1998) en Don Giovanni som får benen att vika sig. Han är otäck, tragisk, hemsk och förförande samtidigt. Det är otroligt. Typen av man känns bara alltför väl igen. Scenen när han störtar ner i underjorden har mer karaktär av önsketänkande än av straff. Själv verkar han inte bry sig. Vill inte ha ångervecka på livet. Smärtan är outhärdlig.
   Föreställningen är en nyinstudering av norrmannen Stein Winges uppsättning från 2002 i nutida restaurangmiljö. Idén fungerar men ett gigantiskt hightech-kök i rostfritt stål ligger som en jättekloss mitt på scenen och är mest i vägen. En gångbro över köket ger någon variation i scenerierna. I fonden en självlysande neongrön restaurangmatsal.
   Sara Olssons arga Donna Elvira går på som den värsta råfeminist tills att hon än en gång faller för Don Giovannis locktoner. Det är förfärligt men trovärdigt. Så även när Hillevi Martinpeltos hämndlystna Donna Anna dras till förföraren och när Jeanette Bjurlings nygifta Zerlina faller pladask.
   Klas Hedlund gör Don Ottavio till en feg matmissbrukare. Det är mycket roligt, samtidigt som han sjunger som en gud. Ketil Hugaas är en trivselskapande Leporello som också vill ta för sig bland damerna men inte törs.