Kungliga operan: Onegin

Jenny Nilson tolkar rollen som Tatjana med hjärtat och en innerlighet som genomsyrar varje rörelse. Kärlek på scenen kan lätt kännas stereotyp, men tack vare Nilsons fullständiga hängivenhet gentemot sin karaktär, blir hennes Tatjana trovärdig.
   Men en ballerina gör ingen balett och en orsak till att Nilson lyckas så väl är att hon har utomordentliga partners; Brendan Collins (Onegin), Alexandra Kastrinos (Olga) och Sebastian Michanek (Lenskij) bidrar samtliga till att förverkliga Crankos lika tragiska som romantiska vision om den oemotståndliga men omöjliga kärleken.
   Det är fascinerande att se hur dansarna lockar fram såväl subtila sinnesstämningar som djupaste förtvivlan ur varandra och hur de möts i en gemensam vision som känns absolut sann i ögonblicket. I Lenskijs och Olgas långa, symbiotiska duett i första akten får Kastrinos och Michaneks finstämda samspel tiden att hejda sig. I den berömda brevscenen, som i baletten är en drömscen, förverkligar Collins och Nilson den unga sexuellt oerfarna Tatjanas vision av mötet med Onegin, som genom sin vackra dans och sin ömsinthet blir allt det hon längtat efter.
   I den avslutande tvekamps-duetten är Nilson och Collins vuxna individer som inte längre har några drömmar, endast ett brinnande begär – som de vet aldrig kommer att uppfyllas. Detta är dans när det är som bäst med dansare som ger allt!