Kungliga Operan: Tristan och Isolde

Stemme har gott stöd i dirigent Leif Segerstam som bygger upp spänningen i förspelet så att det blir en beskrivning av Isoldes kaotiska inre tillstånd, en dödlig mix av kärlek och hat, Isoldes berättelse om hur hon skonat Tristans liv och hur han svikit henne.
   Efteråt, när allt som måste ske har skett, låter Segerstam orkestern kärleksfullt omsluta Stemme i verkets absoluta höjdpunkt, Isoldes kärleksdöd.
   Stemme har också god hjälp av operans andra kvinliga roll, tjänarinnan Brangäne, som tolkas innerligt, med musikalisk spänst och exakt timing av Martina Dike. Däremot förblir Wolfgang Millgramms Tristan en skuggfigur. För att övervinna Lehmans nedtoning fordras en mycket starkare scenpersonlighet än Millgramms. I tredje akten, då han visserligen kommer fram sångligt och dramatiskt, gör ett klumpigt rörelseschema och en kostym som ser ut som en korsning mellan bakvänd tvångströja, morgonrock och mjölsäck att det rörande i den döende Tristangestalten går förlorat.
   Nämnas bör också Linus Fellboms sublimt djärva ljusscenografi som fick Olaf Zombecks scenografi att öppna sig som ett ändlöst hav inför Isoldes längtan eller sluta sig som en hand kring hennes kropp.
   En eloge till textmaskinen som gör att man kan fånga upp alla subtiliteter i Wagners text som gör denna kärlekshistoria så freudianskt mångbottnad att den känns modern.