Marianne bor i en stor våning med väggar som viskar av passerade decenniers lekande barnskratt och vilda fester med de intelligenta och vackra. Men nu står rummen tysta och ensamma.
Om det inte är måndag och bridgelunch med de andra 80-plussarna, förstås. För då klirras det med vinglas, pladdras högljutt och skvallras om nästa begravning (”Jag älskar begravningar, det är ju det enda mingel man blir bjuden på nu”, som Annlouise säger). Tyvärr har en av lunchdeltagarna just gått bort – en drivkraft i pjäsens handling är följaktligen jakten på en ny fjärde bridgespelare.
Carin Mannheimer, älskad drottning av tv-dramatik och annan dramatik, har skrivit en rolig inspirationshandledning i modernt åldrande. Ja, I sista minuten är en sitcom som hjälper generationen kvinnor som fyller upp största delen av salongen på Stockholms stadsteater att bearbeta tankarna på sin framtid. En framtid som journalisten Amelia Adamo i programmet kallar ”den andra frihetstiden” (den första är tonåren, de andra är efter pensionsåren).
Uppenbarligen bubblar behovet att närma sig ämnet. Det är inte bara Mannheimers pjäser (I sista minuten har redan spelats på Göteborgs stadsteater, liksom hennes tidigare Sista dansen, som även har satts upp på denna teater) bevis på, vi har även sett andra exempel de senaste åren, från Erik Gedeons rock- och rullatormusikal Evigt ung till Mats Eks Spöksonaten placerad på ett äldreboende.
Här, på Stora scenen, handlar det mer om att betona upprymdheten och lusten i den där nya frihetstiden än tankarna på ensamhet och livets slut. Och om att riva ner en rad rejäla gapskratt och applådåskor – Meta Velander, Meg Westergren och framför allt Yvonne Lombard liksom spritter och nästan spricker av glädjen över att få skicka ut Mannheimers repliker till en supertänd publik.
Repliker som dock inte alltid vinner på alltför komisk leverans. Det är en balansakt som påminner om den som gäller för Kristina Lugns texter – det roliga finns där, det behöver det vemodiga för att hitta rätt. Lite som raden med dörrar som Charles Koroly har byggt in i fonden i den behagligt bohemborgerliga våningen – de markerar visserligen klart och tydligt att det här är en fars, men de kan också symbolisera stilla sortier ut i intet.
Det märks att regissören Sissela Kyle vill arbeta med just den där dubbelheten, men att det är svårt att stå emot fnisstrycket. Det som ändå hindrar uppsättningen från att flamsa bort sig till ett medelbetyg är de stunder då hon lyckas lugna spelet och antyda sorgliga sårigheter.
Loading ...
